Alla har dåliga dagar

Jag brukar alltid berätta hur mycket jag älskar mitt jobb. Det gör jag, jag tycker om mina arbetsuppgifter, arbetskamraterna och mina chefer. Eftersom jag gärna berättar detta så tror många att jag har ett ”räkmackejobb” där jag dyker upp, pysslar med lite saker, har kul med kollegorna och går hem.

Det stämmer inte. Jag jobbar hårt, har mycket ansvar och krav på mitt bord. Men det är en del av jobbet. 

Men idag har varit en riktigt jobbig dag när de sämre sidorna kommer fram. För alla jobb har dem. Med ansvar kommer just ansvar. Idag avskedade jag en medarbetare och det är jobbigt.

Inte för att jag tvekar på om det var rätt beslut. Det var helt klart rätt beslut av en lång rad orsaker. Inte heller var det ett snabbt beslut. Vi i admin-gruppen har stött och blött det i en vecka. 

Men att avsluta en anställning är inte, och ska inte, vara något lätt. Idag var det extra jobbigt då personen inte alls ville kännas vid sina brister. 

Så idag var en jobbig och tuff dag. Men ikväll blir det lite trädgårdsjobb för att varva ner och imorgon är en ny dag. När jag vaknar i morgon ska jag titta på påsk-pranket agenterna utsatte oss admins för och då kommer jag att hitta jobbglädjen igen.

Från ull till mössa

I sommras fick jag hem helt underbar merinoull och beslutade mig för att göra ett mjukt och ganska grovt garn. Eftersom Gröna Anna (spinnrocken) inte alls gillar att spinna tjockare garn så beställde jag hem en stödd slända.

Slända med ask pinne och körsbärs knopp. 

Merinoull i medelhavets färger.

Så satte jag igång. Jag har aldrig använt en stödd slända, men det gick förvånansvärt snabbt att lära sig.

Jag beslöt att tvinna det till ett tvåtrådigt garn. Lite ojämt men väldigt bra balanserat.

Sedan plockafe jag fram virknålen och virkade en mössa. 

Det är väldigt tillfredställande att göra allt från grunden och det tog bara tre veckor av kvälls avkopplande handarbete. 

Första dagen tillbaka

Äntligen är den här; första dagen på jobbet efter sex (ja faktiskt 6!) veckors sjukskrivning. Det känns så enormt skönt att vara tillbaka, jag började få lappsjukan av att bara sitta hemma. 

En hel del nytt har naturligtvis hänt. Och inkorgen som väntade mig när jag startade datorn ska vi inte prata om. Men nu har jag hunnit bli varm i kläderna. 

Visst känner jag att jag inte är 100% som vanligt, men väl 95% i alla fall. 

Dessutom fick jag chansen att njuta av den vackra dimman som bredde ut sig i morses. 

PCOS – dags att bli personlig

Det här kommer att bli ett väldigt personligt inlägg och jag ber om ursäkt till läsare som tycker att detta är obehagligt. Men det är viktigt för mig att berätta den här historien för det är dags att vi börjar belysa sjukdomar som kvinnor har. Det är dags att vi slutar nöja oss med vaga diagnoser och felaktiga behandlingar eller inga behandlingar alls.

Jag fick min mens första gången när jag var runt 11-12 år. Jag har alltid haft stora blödningar och en hel del kramper. Precis som min mamma har haft och min mormor före henne. Men det har aldrig varit så pass att jag inte har kunnat gå till jobbet eller liknande. Det har bara varit obekvämt och jag har alltid sett till att ha gott om bindor, tamponger och smärtstillande hemma.

När jag var 16 började mina riktiga problem. Jag fick mens och sedan slutade jag inte blöda. Efter två veckor pratade jag med min mamma som bokade tid på ungdomskliniken. Jag fick träffa en gynekolog som såg ut som en tomte. Han undersökte mig, vilket var jobbigt för mig vid 16 år, och skrev ut ett läkemedel som heter Provera. Det innehåller en syntetisk version av hormonet progesteron. Jag skulle äta en tablett om dagen i tio dagar före beräknad mens i sex månader. Ingen förklarade varför eller vad som var fel på mig och jag var för ung och för omtumlad för att fråga.

Jag åt tabletterna som jag skulle och första mensen blev en chock. Kramperna var så kraftiga att jag inte kunde gå till skolan och jag blödde så kraftigt att dubbla skydd inte räckte en timma. Men tabletterna hjälpte. Efter 6 dagar försvann mensen, så jag fortsatte äta dem i sex månader trotts att mensen var mardrömslik.

I tre månader efter det att första omgången med tabletter var avklarade så hade jag regelbundna menstruationer, när jag slutade ta tabletter så återgick de till att bli som vanligt igen. Men den fjärde månaden så slutade inte mensen igen utan jag fortsatte att småblöda. Denna gången sa jag inget för jag ville verkligen inte äta tabletterna igen. Jag småblödde ett par månader tror jag och sedan slutade det och med det slutade nästan mensen helt och hållet.

Under de närmaste åren så hade jag väldigt sällan mens, vilket var skönt, när jag hade mens så kom den ibland regelbundet ett par månader för att sedan försvinna eller så  fortsatte jag blöda ett par månader innan den försvann igen. Jag kunde leva med det så jag gjorde inget, det var ett ämne som jag inte var bekväm med.

När jag var lite drygt 20 år så slutade jag inte blöda, inte ens efter tre månader av småblödningar. Så till slut sökte jag hjälp. Och exakt samma sak hände denna gången. Jag fick Provera, åt den i ett halvår med menssmärtor och blödningar som inte går att beskriva. effekten satt i ett par månader och sedan var jag tillbaka till att inte sluta blöda igen. Denna gången gav jag dock inte upp utan sökte hjälp igen. Jag fick en ny omgång Provera och stod ut i sex månader till. Efter den omgången försvann mensen igen och jag brydde mig inte. Jag var bara glad att slippa Proveran.

Strax där efter så var det dags att diskutera preventivmedel med barnmorskan, något annat än kondomer. På grund av min familjehistorik, mormor som dog av hjärntumör och mamma som hade haft två omgångar med bröstcancer så avrådde barnmorskan från alla preparat med hormoner. Så jag valde pesar och det fungerade utmärkt för mig.

Mensen kom och gick lite som den ville i ett par år. Jag hade lärt mig att leva med det. Min mamma har haft samma problem så det kändes som att det var oundvikligt och jag ville verkligen inte äta Provera igen. Jag hade mer eller mindre kommit fram till att barn förmodligen var en omöjlighet för mig. Min mamma var 43 när hon lyckades bli gravid första gången. Det var jobbigt, men man vänjer sig vid tanken.

När jag var runt 30 så fick jag min nästa episod av att jag inte slutade blöda. Då hände det så enormt mycket annat i mitt liv att jag faktiskt inte alls orkade ta tag i det. Faktum är att när jag väl sökte läkare så berodde det på att jag var yr och mådde allmänt konstigt. Mitt blodvärde låg då på 73 g/L (normal värde ligger runt 120-150 g/L). Det är vad som händer när man blöder konstant i ett år, kroppen kan inte hänga med. Jag fick träffa en gynekolog, väldigt trevlig sådan. För första gången försökte någon förklara vad som var fel. Hon förklarade att jag hade låga halter av progesteron, eller gulkroppshormon, som reglerar menstruation. Hon ville ge mig Provera igen, hon förklarade det som att man försöker chock kroppen till att börja producera hormonet på egen hand. Som att starta en bil med elkablar. Jag var väldigt motvillig men det var ju hon som visste vad hon pratade om. Jag åt en ny omgång Provera under ett halvår, hade samma biverkningar, och samtidigt åt jag järntabletter i dubbel dos. Även denna gången försvann mensen och jag nöjde mig med det, speciellt eftersom mina blodvärden var normala.

För lite drygt ett år sedan så började allt igen. Jag började blöda och slutade inte. För att vara helt ärlig så orkade jag inte bry mig. Jag orkade inte gå igenom allt igen. Jag gav upp och lät det vara. Jag försökte se till att äta järntillskott och hålla ut.

Under en längre period nu har jag känt mig trött och hängig. Men jag tänkte att det berodde på att jag har börjat motionera mer, att det snart är semester och att våren har varit ganska hektisk på jobbet. Men så i måndags så kände jag att det kanske var dags att ta tag i det. Jag ringde först vårdcentralen som bad mig ringa direkt till gyn. När jag pratade med gyn så blev de väldigt oroliga och jag fick en akuttid på ett sjukhus i grannstaden dagen där på. Hennes känsla av att det var brådskande gjorde mig nervös.

Så i tisdags så skjutsade min mamma mig de 8 milen till grannstaden och jag fick träffa gynekologen, och större tur har jag nog aldrig har haft.

Det första hon gjorde var att ta ett stickprov på mitt blodvärde. Det låg på 65 g/L. Hon var förvånad att jag fortfarande stod på benen och kunde jobba heltid. Efter det så gav hon mig en diagnos efter att ha lyssnat på mig i 10 min; PCOS – Polycystiskt ovarialsyndrom. Det förklarade alla mina symptom enligt henne. Hon var förvånad att ingen hade gett mig diagnosen tidigare. Hon fastställde den genom ultraljud av mina äggstockar där hon visade mig vad som tydligen är klassiska pärlband av omogna ägg.

Förutom en diagnos (som för mig är en vansinnig lättnad) så hade hon en lösning på problemen. Det var så enkelt som en hormonspiral. Hon satte in den på en gång. För säkerhets skull så tog hon även ett venprov för att testa mitt blodvärde och det visade sig vara så lågt som 58g/L. Så jag blev inlagd och fick två påsar med blod, blev sjukskriven i två veckor och ska tillbaka på återkontroll en gång i veckan för att se om jag behöver mer blod eller om dubbla doser av järntabletter räcker.

Min läkare berättade att jag är född med äggblåsor som sällan mognar på egen hand. Detta gör att jag inte producerar progesteron regelbundet och inga mängder av Provera kommer att förändra det, det är bara en tillfällig lösning. När medicinerna försvinner ur kroppen så försvinner deras verkan. Man kan välja att äta Provera mer permanent när man har POCS men med tanke på mina biverkningar så ansåg hon att det var ett absoluta sista alternativ.

Detta är två dagar sedan. Jag är nu helt fri från blödningar och kommer förhoppningsvis att vara så de närmast fem åren. Jag vet saker om min kropp som jag inte visste för en vecka sedan. Jag vet att det inte är omöjligt för mig att bli med barn, tvärt om så svarar de flesta med POCS väldigt bra på till exempel IVF, vi har mer ägg än de flesta andra. Jag vet att jag har svårt att gå ner i vikt och hålla vikt jämfört med andra, jag vet att det är ärftligt så sannolikheten att min mamma har haft det här hela sitt vuxna liv är stort. Jag vet att jag kan göra något för att må bättre. Jag är glad och lycklig över allt detta.

Men samtidigt så är jag lessen och arg. Det är en enkel diagnos, det tog en läkare tio minuter att ställa den och ytterligare tio minuter att bekräfta den. Jag borde inte ha behövt vänta i nästan 20 år på att få den och få den hjälp som jag behövde. Visst hade jag kunnat kämpa mer för att få en diagnos, men jag visste inte att det fanns en diagnos. Och ska jag verkligen behöva veta mer än min läkare? Är det inte en läkares uppgift att ta reda på varför jag inte mår bra? Precis som att det är en bilmekanikers jobb att veta varför en bil inte fungerar eller mitt jobb att ta reda på varför kundens dator inte går som den ska.

Jag är ledsen därför att jag vet att många kvinnor delar min berättelse och att ännu fler kvinnor där ute i dagens Sverige fortfarande lever med ovisshet. Kvinnobekymmer botas allt för ofta med kortsiktiga lösningar eller genom att klappa en på axeln och föreslå att man tar en Ipren och väntar tills det går över.

Vi måste våga tala om dessa sjukdomar, vi måste våga erkänna att vi lider och inte mår bra. det ska inte vara pinsamma hemligheter, det ska vara våran rätt att få hjälp att leva drägliga liv. Därför delar jag min historia och jag skulle bli glad om andra vågade göra samma sak. Vill du dela din historia men inte har en egen blogg eller vill vara anonym? Kontakta mig så kan jag publicera din historia här.

Jag hoppas att ni tar hand om er.

Semesterlugn på jobbet

Fördelen med att ha sen semester är att man jobbar när alla andra, inklusive våra användare, har semester. Lugnet som lägger sig över kontoret är otroligt. Samtalet rör sig mer om pokemon, senaste spelen och bra böcker än om supportfrågor. 

Det är skönt med lite lugn och ro. Själv spenderar jag lugna stunder med att titta på Overwatch och lära mig att spinna på slända. Jag tror det blir en mössa….

Det är skönt med lugn och ro. Mindre skönt när alla kommer tillbaka från semester och har glömt lösenordet. Men det är lagom till jag går på semester.

Leva på landet utan bil

Livet på landet har alltid varit det som lockat mig. Städer har sin charm men jag vill inte bo i en. När jag flyttade till mitt lilla hus så fick jag höra att jag aaaaldrig skulle klara av att bo där, ensam kvinna utan körkort.

Att inte ha körkort och bil är påfrestande ibland. Att hitta alternativ till att köra hem otympliga varor är knepigt, busstiderna är inte alltid de bästa, under sommaren slutar bussarna utanför att gå så då blir det till att knata/cyckla till byn och ta bussen därifrån. 

Men helt ärligt så är det inte så jobbigt som jag var rädd att det skulle bli.

Det är billigt att skippa bilen. Jag känner dessutom mig själv så pass att jag vet att jag skulle välja bilen även om jag kunde gå. 

Dessutom får man uppleva saker när man går till bussen som man annars lätt missar. Så här ser en vanlig promenad till bussen ut när jag åker till jobbet:

Vem vill inte starta sin dag på det sättet?

Dessutom, sedan Pokemon GO kom så hittar man alltid något att sysselsätta sig med.

Men även om jag ser alla fördelar med att inte ha bil så är det nog dags att bli vuxen och skaffa körkort. Kanske mest för att det tar emot att tänka på att promenera till busshållplatsen i byn under jullovet när snö och kyla är en risk.

Ibland tappar man hoppet

Det dök upp ett mail på jobbet. Kvinnornas omklädesrum får kodlås och vi fick koden utskickad. Varför denna uppgradering? För att det blivit vanligt att vissa män ”råkar” gå fel.

image

Ärligt talat så trodde jag att man idag hade kommit ifrån sådant beteende, även om man är man. Hur man nu kan skylla på att man råkade göra ett misstag och ta fel omklädningsrum är ett mysterie då männens och kvinnornas omklädningsrum ligger i helt olika delar av byggnaden och kvinnornas har en stor siluett av en person i klänning på dörren.

Jag drabbas inte, jag behöver inte använda omklädningsummet. Men det är sådana här tillfällen då jag tänker: radikala feminister har rätt, någon behöver ändra mäns inställning till rätt och fel. Kvinnor ska väll ändå inte behöva låsas in för att få vara i fred.