Hösten knackar snart på dörren

Ja sommaren börja lida mot sitt slut. Trotts att måndagen var riktigt varm och solig så känns det nu att hösten står och väntar på sin tur. Dagarna är kortare och den där dygns värmen som gör att man kan ha öppet fönstren hur vädret än är på sommaren börjar försvinna. I morse frös jag lite när jag svängde benen ur sängen.

Men dagen har varit varm även om solen har varit frånvarande. Men jag har sysslat med förberedelser inför hösten i trädgården. Jag har tagit upp all min lök, den hänger nu på tork.  Även morötterna åkte upp och lades in för förvaring. Dessutom har jag börjat gräva i landen. Jorden behöver luftas och alla små eländiga ogräsrötter som man inte får bort när det finns massor med grönsaker i landen ska rensas bort. Min mamma säger alltid att ogräsrensning börjar redan på hösten. Det ogräs som tas bort redan på hösten slipper man plocka bort på sommaren. Det stämmer ju bra så jag plockade så gott jag kunde. Nu är tre av sex land grävda och klara för vinter vilan. Nu är det bara palsternackor som fortfarande är kvar i jorden. Ja om man inte räknar bären och gurkorna och pumporna då. Nästa steg är att gräva färdig de tre andra landen och flytta jordgubbarna så de hinner ta sig innan vintern kommer.

Jag ser på träden att rönnbären börjar bli riktigt röda. Det är dags att gå grannskapet runt och plocka mina kassar fulla. Jag gör inte gelé eller något liknande. Jag fryser in rönnbären och lägger sedan ut dem till fåglarna i vinter. Det brukar vara kalasmat. När jag stod och betraktade rönbärsklasarna så slängde jag ett öga mot björken som står bredvid rönnen. Och där ser jag att det börjar skifta så smått i gult.

Jag känner att det ska bli riktigt skönt med höst. Min kropp längtar efter den på ett påtagligt sätt. Jag längtar efter ruskiga dagar med regn ute och en brasa, lite ljus och en bra bok där inne. Jag längtar efter den söta, mustiga doften av höst och jord, efter de stålande färgerna och efter vackra höstdagar med långa promenader.

Annonser

Saknad

Idag tog mamma och jag en tur till Lidköping, min gamla hemstad där jag är uppväxt. en sådan tripp gör en alltid lite nostalgisk och varje gathörn verkar vara förknippat med minnen. Jag var till exempel inne i den bokaffären i vilken jag köpte min första bok om wicca. Bara det är nog med sentimentalitet för att få en tårögd. Dessutom gick vi på Garströms kondis där jag och min farmor alltid fikade förut och där min första riktiga pojkvän gjorde slut med mig.

Ett annat måste när vi åker till de trakterna är ett stopp vid gamla stadens kyrkogård för att hälsa på min farmor och farfar och min farmors släkt och sedan en åktur ut till Gillstad och kyrkogården där för att titta till min pappa och morbror. Vi brukar vänta med den delen av resan till sist eftersom, inte så oväntat, både min mamma och jag drabbas av viss melankoli efteråt. Under vägen hem tänkte jag på alla olika sorters saknad det finns.

Det finns den lite mer lättvindiga, jag saknar mina gamla ingångna mysbyxor som till sist sprack i alla sömmar, saknaden. Den som vi faktiskt tycker är ganska jobbig men som i själva verket snart glöms bort och ersätts av ett lyckligt minne (tänk va goa mina gamla mysbyxor var).

Sedan finns det den djupare, tyngre sorgen vi känner för de vi älskar, eller har älskat. Jag känner fortfarande en stor saknad ibland efter min gamla hund Ida. Saknaden blir inte mindre för att den vi älskar inte är en människa. Men även saknaden över de vi älskat kommer i olika skepnader.

Gillstad kyrka är en gammal kyrka, 1100-tal. Den ligger på en liten kulle som ryktas ha haft andra, mer hedniska, anknytningar innan kyrkan kom dit. Kyrkogården som omger kyrkan är liten. Det löper en gammal stenmur runt omkring den och den kantas av träd. Mitt på kyrkogården breder en ek ut sig över gravarna. Jag har alltid älskat den där eken, redan som barn. Den ser ut att vara lika gammal som kyrkan och vad som än händer på kyrkogården så står den där orubblig och stark. På en liten kulle precis vid kyrkan finns en liten häck och vid den ligger en rad med gravstenar. Mitt på raden ligger två bästa vänner sida vid sida med en utsikt över ängarna och skogarna. Det är min pappa och min morbror.

När jag stod och tittade på gravarna idag så insåg jag hur olika min saknad efter de båda männen är. Jag saknar min pappa på ett sätt som enklast kan beskrivas som jag saknar att ha en pappa. Han gick bort när jag var 2 år och jag har inga direkta minnen av honom, jag fick aldrig lära känna personen han var och har därför svårt att sakna honom som person. Men jag saknar en pappa, alla andra har ju pappor. Det är klart att även jag har en pappa, men det har alltid varit mer av ett begrepp än en person. Jag har haft en otrolig mamma och ibland när jag ser vilka förhållande mina vänner har med sina pappor kan jag känna att jag i alla fall inte behöver gå igenom det. Jag har aldrig behövt lyssna på två föräldrar som bråkar, jag har aldrig behövt gå igenom en skilsmässa eller något annat som sliter itu min familj. Men jag har heller inget minne av att sitta i min pappas knä, att få rida på min pappas axlar eller att kunna gå till pappa när jag har bråkat med mamma. Mina minnen av min pappa består av kort, filmer och berättelser jag har hört från andra. Så jag saknar att ha en pappa.

Min morbror saknar jag på ett mer påtagligt sätt. Jag var 7 när han gick bort och jag minns honom på ett annat sätt. Han var min pappa rent känslomässigt. Han fick ta den rollen och han gjorde det mer än gärna. Det var han som byggde en koja åt mig och tog med mig ut på de små grus vägarna och körde rally. Jag kände mig alltid älskad när jag var hos honom och han och jag gjorde saker som jag aldrig gjorde med någon annan. Han hade en schäfer som hette Nicco och som jag avgudade. Den stackars hunden fick utstå att både bli kramad och pussad och klappad. Han var som min morbror, snäll och kärleksfull. Jag saknar både min morbror och Nicco. Men det är saknaden av en person inte av en roll.

Min farfar dog långt innan jag föddes, 11 år innan tror jag. Han är bara ett lite luddigt begrepp för mig. Man saknar inte en farfar på samma sätt som man saknar en pappa. Men jag saknar min farmor. Det var en dam med personlig integritet och tillräckligt med krut för att spränga en mindre stad. De flesta kvinnor i min farmors familj var av den kalibern. Ingen av dem levde ett enkelt liv men ingen av dem gav upp eller satte sig i ett hörn och grät. Min farmors krut kom med modersmjölken. Det jag minns mest av min farmor är hennes städrockar, mörka saker i polyester.  Hon hade alltid en sådan på sig och röda innetofflor. När jag hälsade på så låg det alltid en liten present och väntade på sykorgen bakom köksdörren, men väluppfostrad som jag var så gick jag aldrig och tittade för än hon gav mig lov. Ibland låg där ett ritblock, en liten docka eller en liten bil. Ibland en liten godispåse eller en flaska med dricka som jag fick lov att dricka direkt ur flaskan (efter att farmor hade kontrollerat att flaskmynningen var hel, detta var 33 cl glasflaskor, eftersom en väninnas väninnas dotterdotter hade skurit sig i läppen på en flaska som var sönder) vilket alltid fick mig att känna mig vuxen. Man kunde tro att min farmor var en snobb, ibland betedde hon sig så. Men hon tog egentligen livet med ro, det var väldigt lite som chockerade henne. Inte ens när jag var inne i min svärperiod när jag var fem år och använde satan och djävlar i var och varannan mening så tappade hon fattningen. Mellan det att hon var 85 och 89 år så lyckades hon bryta höften tre gånger och få TBC en gång. Hon överlevde allt och ville inte höra talas om att flytta ifrån sin lägenhet. Hon hade hemtjänst och en personlig kontaktman som hette Eva som farmor nästan såg som en del i familjen. Farmor gick bort när jag var 12 år. Jag saknar att jag aldrig fick möjlighet att lära känna henne så som två vuxna lär känna varandra. Så här efteråt har jag fått veta så mycket om henne som jag hade velat få fråga henne om. Jag hade önskat att jag hade fått tillfället att göra det. Jag saknar min farmor i polyester städrockarna och jag saknar personen som fanns bakom dem.

Sist men inte minns så önskar jag att jag hade fått lära känna min farmors mor. Ännu en av kvinnorna i den familjen som levde ett hårt liv men som klarade sig igenom allt med huvudet högt. Jag hade velat lära känna henne för hon måste ha varit en speciell människa. Jag har ärvt hennes gungstol och på väggen mitt emot gungstolen hänger ett fotografi på henne när hon firar 80 år. Hon sitter i sin älskade gungstol omgiven av ett hav av blommor. Jag saknar att det är ännu en puzzelbit som fattas i bilden av min familj och dess historia. Det finns ingen som kan berätta om henne för mig. Inte min farmor, inte min pappa och de få saker min mamma vet lämnar mer smak. De få sakerna om hennes liv jag har lyckats puzzla ihop kommer från henne och hennes barns dödsannonser och minnes runor. Tack och lov att farmor var noga med att spara allt sådant.

Nu sitter jag här och inser att det är ett ganska deprimerande inlägg. Men jag får bjuda på en lite mörkare sida av mig själv idag. Jag inser också att jag blir tvungen att skriva ett mer ingående inlägg om min farmor och hennes familj, och att jag måste börja lägga lite ansträngning på att ta reda om mer om dem. JAg hoppas jag inte har gjort någon allt för deprimerad.

Favorit kort

När man arbetar med sin tarot lek så får man en relation till alla korten, eller åtminstone så får jag det. Vissa av bilderna kan jag titta på i en evighet, andra tänker jag ”åh nej” när jag får se dem. Ofta handlar det mindre om vad de står för än om bilden i sig själv. Så i det här inlägget tänkte jag visa er mina tre favorit kort ur Osho Zen leken och berätta lite om varför jag gillar dem.

Den första är 7 i mynt:

Tålamods kortet består av gravid kvinna, omgiven av växter i regnbågens färger och med månens faser över sig. Jag älskar verkligen det här kortet. För det första så ger verkligen bilden intryck av vad kortet står för: tålamod. kvinnan är så lugn och verkar nöjd att sitta där bland blommorna och vänta på det som kommer. Traditionellt sett står kortet för att man är på väg att förlora tålamodet, glaset har nästan runnit över. Detta kan man se i det här kortet i att kvinnan verkan vara höggravid, det är snart dags, snart är väntan över. För det andra finns det ett lugn över kortet som tilltalar mig. Kanske beror det på min relation till Gudinnan, men jag älskar verkligen det här kortet.

Det andra kortet är 8 i mynt:

Vara vanlig heter kortet och det är just därför jag gillar kortet. kvinnan på kortet är jag (det ser ju alla 😉 ). Detta är en bild av hur jag önskar min vardag såg ut, strövandes i min trädgård med en korg med blommor, frukt och grönsaker. När jag befinner mig i den situationen som kortet visar så upplever jag äkta sinnesfrid och förnöjdhet och det är väl det de flesta av oss längtar efter att få i vardagen. I vinter kommer jag plocka fram det här kortet och känna friden.

Det tredje kortet är 2 i bägare:

Vänskaplighet. Kortet står för vänskap, relationer och kärlek och det är en av de bättre symbolerna för ett förhållande som jag har sett. Trädens kronor flätas samman samtidigt som de står på var sin stam. För mig symboliserar det att även i ett förhållande så är det viktigt att man inte glömmer sig själv som en individ. Hur tätt sämanflätade vi än blir så måste vi ha en egen grund att stå på för att förhållandet ska vara stabilt och långvarigt.

Det var lite om mina favorit kort. Någon dag ska jag dela med mig av de tre kort som ligger i andra ändan av skalan. Under tiden skulle jag bli glad om alla ni andra visade mig era favorit kort. Ni får naturligtvis välja vilka lekar ni vill. Förklara gärna varför ni gillar kortet.

Goddag herr slända

Idag strålade solen från en blå himmel. glad i hågen hängde jag tvätten på tork ute på vindan. Det finns inget bättre än doften av tvätt som fått torka ute. Sedan blev det lite trädgårdspyssel och en och annan fikapaus. Så mitt i allt detta så fick jag en chans att säga hej till herr Slända, eller var det kanske fru? Han satt där så vackert på mina arbetsbyxor som hängde ute på vädring. Jag beundrade den en lång stund innan jag kom på att jag borde försöka föreviga denna vackra stund. Så jag försökte springa in efter kameran, halvt om halvt förväntade jag mig att den skulle vara borta när jag kom tillbaka. Men när jag väl kom gående med kameran i högsta hugg så satt den så snällt kvar och lät sig bli fotograferad. Så jag avslutar mitt inlägg för dagen med två vackra bilder av Herr Slända.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kärleken

Det har dykt upp en hel del intresse för mitt kärleksliv på sistone. Fråga mig inte varför för det är inget direkt att hurra för just för tillfället. Men det fick mig i alla fall att fundera över det här med kärlek.

När man berättar för någon att man pysslar med örter och magi som inte är insatt i ämnet så får man ofta frågan om man gör kärleksdrycker. Kanske för att det är ett område av människors liv där vi ofta inte har någon kontroll. I alla fall känns det så. Vi är utlämnade åt våra hormoner och vår genetiska programmering. Visst är det lite skrämmande.

Jag brukar svara med att jag aldrig brygger kärleksdrycker men om de behöver höja potensen så är det bara att fråga 😉 . Så varför brygger jag inte kärleksdrycker? Är det för att kärleken inte är viktig nog? Eller för att karma ska bita mig i rumpe stumpen? Eller kanske för att jag inte vet hur? Svaret är nej, nej och nja.

Eftersom jag aldrig har försökt göra en så kan jag inte direkt säga att jag vet hur man gör en. Men kärleksdrycker är lätta att få tag recept på. Jag tycker inte att kärlek är oviktig, snarare tvärt om så är det en av de viktigaste delarna av våra liv. Och inte bara den kärleken vi får av en partner utan kärleken mellan föräldrar och barn, mellan vänner och till och med mellan djur och människa. Kort sagt så är det kärlek som sätter krydda på livet.

Då har vi det här med karma, eller snarare trefaldighetslagen. I ”The wiccan rede” (en samling regler, eller förmaningar av moralisk natur som de flesta wiccaner följer) står det:

Mind the Threefold Law ye should, three times bad an’ three times good.

Vissa tar detta ordagrant, det du gör kommer tillbaka till dig tre gånger. Så om du gör något elakt, säg att du ser till att din odrägliga svärmor åker fast för fortkörning, så kommer du få tillbaka detta trefalt,  det vill säga du åker fast för fortkörning tre gånger på raken. Många, och jag ansluter mig till dem, påpekar att detta är ologiskt om det endast gällde för magi. Varför skulle en sådan natur lag endast gälla magi? Och att det inte gäller övriga världen vet vi eftersom då skulle alla mördare, rånare och liknade få tillbaka trefalt vad de gjort. Dessutom så funkar lagen inte bara på det onda utan även på det goda. Så om jag donerade 10 kr till röda korset skulle jag få 30 kr från någon annan. Vi vet tyvärr att det inte fungerar så riktigt.

Så vad är det trefaldighetslagen säger? Jag tolkar det som att vi ska vara medvetna om att allt vi gör få konsekvenser. vi kan inte förutse allt som händer av en handling vi gör. Ni som har sett Äppelkriget vet jag vad talar om. Anna slänger ut en sko genom fönstret som träffar en hund(?) som springer iväg (här tar ett händelse förlopp vid som jag inte riktigt minns) det slutar med att en flaska med sprit hälls ut i en hink som förväxlas med en annan hink som hälls i en bastu som gör att en riksdagsman blir full som gör att han fullständigt gör bort sig vid riksdagsmötet om en ny lag vilket gör att det inte blir någon ny lag. Så vem skulle kunna tro att allt det hände för att man kastade ut en sko genom fönstret?  Jag säger det igen: Alla våra handlingar får konsekvenser för oss själva och för andra. De sprider sig som grenarna på ett träd.

Så åter till kärleksdrycken. Om jag gör en kärleksdryck och ger den till X för att han ska bli kär i mig, hur vet jag vilka konsekvenser det får? Det finns flera möjligheter. Vi kan leva lyckliga i alla våra dagar, få 75 barn, 167 barn barn och allt är frid och fröjd. Eller så kanske X egentligen älskar Y som blir så besviken när X sviker henne att hon helt ger upp på kärleken och där som en ensam gumma med 45 katter i ett skjul mitt i ingenstans. Eller så kanske X är homosexuell, och det blir bara fel på alla sätt och vis. Eller så kanske jag dagen efter jag gav X kärleksdryck skulle ha träffat Z, mitt livs kärlek men nu kommer vi aldrig att träffas. Eller så träffar jag Z och dumpar X som blir en bitter gammal gubbe som skriker åt alla ”ungdomar” under 56 år att de inte vet vilken tur de har. Eller i värsta fall så kanske alla ovanstående scenarion (med undantag av det första) inträffar. Dessutom så måste man fråga sig; är jag verkligen så desperat att jag vill tvinga någon att älska mig? Alla som har sett Love Potion #9 (toppen film som jag rekommenderar varmt) vet att framtvingad kärlek inte alltid är så kul. Skulle du kunna leva resten av ditt liv med någon som du vet att du har ”tvingat” att älska dig? Skulle du inte hellre vilja ha någon som faktiskt vill vara där av fri vilja?

Det är därför jag inte gör kärleksdrycker, konsekvensanalysen ger mig huvudvärk…

Även inom divinationen (tarot, runor mm) så är det väldigt vanligt att frågorna handlar om kärlek. Älskar han mig? Vart är vårt förhållande på väg? Vet han att jag existerar? Kommer han bjuda ut mig? Ja det finns verkligen ett oändligt antal frågor i ämnet. Jag vet att många som ger läsningar i tarot och runor tröttnar på alla dessa eviga kärleksfrågor. Men jag tycker det är trevligt att veta att det finns så många människor där ute som när man frågar dem vad de vill veta om framtiden svarar: Kärleken. Visst ingjuter det hopp om framtiden? Och min absolut personliga favorit är när jag på utkomst platsen i tarot drar upp Alkemisten för ett par. Det ger mig hopp även om mig själv :).

Ja det var lite blandade tankar om kärlek från mig. Fast jag höll ju på att glömma att svara på frågorna som fick mig att dra iväg på den här utläggningen: Nej jag har ingen pojkvän just nu och nej jag har ingen pojkvän på gång. Jag är singel och är ganska nöjd med det just nu (jag har ju Teddy som sällskap).

Jag gjorde det…

Där ser man vad man kan göra när man bestämmer sig. Jag har idag: rengjort ugnen samt alla plåtar och galler, letat efter min kavel (har dock inte hittat den än), klippt gräset, taget sticklingar av diverse örter, hängt in örter på tork och sått tummen ur och skissat upp bilden jag har haft i huvudet de senaste dagarna.

Ingen dålig lista får jag säga. Jag är fortfarande lite irriterad över att jag inte hittar min kavel. Men den dyker säkert upp. Så länge får jag använda en vinflaska, man ska ju ha dem till något. Men i övrigt är jag riktigt nöjd med min dag. I morgon väntas det oväder och regn, då blir det inomhus arbete.

Men nu ska ni få se min skiss. Det är bara första steget, jag ska ta och göra den till en oljemålning eller en akvarell, eller till båda eftersom jag verkligen inte kan bestämma mig. Ni får gissa vad det föreställer (den som säger gräsklippare är portad härifrån för livet 😉 )

 


Procrastinate

Ja det är så det heter på engelska när man skjuter saker framför sig.  vilket är vad det känns som att jag har gjort de senaste dagarna. Jag vet att jag borde försöka leta reda på min kavel och min stekpanna. Jag vet att jag borde sortera bland mina dvd filmer.

Och kanske mest av allt så har jag gått omkring i flera dagar med en bild i mitt huvud som jag verkligen behöver få ner på papper. Den ligger där och plockar på uppmärksamhet och jag vill verkligen få ner den på papper, det kliar i fingrarna. Men jag skjuter på det. Tänker att det kan jag göra i morgon. Jag vet inte riktigt varför.

Jag börjar bli irriterad på mig själv, jag måste ta mig i kragen. Så i morgon så lovar jag att visa en första skiss av bilden i mitt huvud (eller möjligen dagen efter *S*)