Kärlek

För det mesta så brukar jag hålla mina inlägg lite sådär semi personliga, jag är inte en enormt öppen person och för det mesta stannar mina tankar i mitt huvud. Men nu känner jag att jag behöver skriva av mig så jag gör ett undantag och låter detta bli ett väldigt personligt inlägg.

Jag är singel och har varit det ett tag. Jag har inte så stora problem med att vara ensam, jag trivs med att vara för mig själv. Men på senaste tiden har jag börjat känna att det är dags att ta tag i den här biten av mitt liv, att jag är redo att hitta någon. Men när jag försöker så stöter jag på problem, problem som ligger hos mig och inte hos någon annan.

För det första så har jag problem med att släppa taget om en kille. Jag vet att det är dumt och att man måste släppa taget men varje gång jag tror att jag har lyckats så upptäcker jag att jag är tillbaka där jag började igen. En del av problemet är kanske att allt kändes så rätt med honom från början, det fanns liksom ingen tvekan eller tvivel. Men sedan så fastnade vi på något sätt. I nästan 5 år stod vi och stampade på samma ställe i förhållandet. Jag vet inte varför men mycket hade nog att göra med att vi inte tog tag i det, båda ville mer men ingen tog steget. Till slut så gick det så långt att jag inte såg någon annan utväg än att bryta. Ångrar jag det? Ibland, men jag tror det hade gått så långt att vi var fast i våra roller och i hur det var. Jag kände att jag inte var en bra flickvän och att jag inte fick vad jag önskade. Idag hade jag nog tagit tag i det tidigare. Men det är lätt att vara efterklok.

Sedan dess har vi haft en slags vänskap som ibland innebär att vi inte hörs på kanske ett år och ibland så träffas vi en gång i veckan. Ibland har jag funderat på att vi kanske borde försöka igen för attraktionen finns fortfarande där, den där känslan i maggropen. Men så inser jag att vi fortfarande beter oss på samma sätt som förut. Vi existerar i ett konstant vänskapsförhållande utan att egentligen prata om det som finns där, status quo så att säga. Så frågan är om vi någonsin kommer att kunna kommunicera med varandra. Med andra ord så känns det dömt att misslyckas från början.

Men då är problemet att jag jämför andra killar med honom. Eller inte med honom som person utan snarare känslan jag hade med honom. Den här känslan av att vara säker redan från början, suget i magen. Vilket gör att jag avfärdar en hel del bra, trevliga killar eftersom jag inte får den där känslan. Vilket är dumt, det är idiotiskt. Jag vet det efteråt. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska ”nöja” mig med mindre.

Andra problemet jag har är att min religion är en stor del av min vardag. Helst skulle jag vilja hitta någon med liknande tro. Men jag kan för mitt liv inte fundera ut hur. Det är väldigt ont om dejtingsajter för nyhedningar🙂. Visst, det är inte nödvändigt att dela samma religion, men jag vill åtminstonde ha någon som respekterar den och som delar de grundläggande värderingarna. Jag behöver en pojkvän som tycker att det är okej att jag har ett altare stående i sovrummet, att jag firar de åtta högtiderna, att magin finns i min vardag och att jag helt enkelt inte är som alla andra. ”Problemet” med nyhednisk religion, i alla fall så som jag praktiserar den, är att den verkligen märks i vardagen. Det är inte något man ägnar sig åt två timmar på söndagen eller fyra gånger per år.

Så var hittar man någon som är öppen för det? Hur har ni andra gjort?

Sist men inte minst så har jag problem med att lita på folk. Eller snarare så är jag misstänksamt inställd i början och när jag väl kommer över det så litar jag helt och fullt på personen. Men ju äldre jag blir och ju mer jag har varit med om desto svårare verkar det vara att ta sig förbi den där första muren av misstänksamhet. Det hela blir inte bättre av att jag inte är en social person och jag tycker inte det är höjden av lycka att träffa nya personer, snarare tvärt om. Så det blir en konstant kamp med mig själv om att försöka vara mer social, att utsätta sig för situationer där man inte är bekväm eller känner sig hemma.

Ibland önskar jag att det hela kunde vara lite enklare. Jag önskar att jag inte tvivlade hela tiden. Jag önskade att jag kunde släppa taget om allt det gamla för jag vill verkligen kunna bygga upp något nytt. Ibland funderar jag på om det helt enkelt inte vore bäst att acceptera att det kanske inte är meningen att jag ska hitta någon. Kanske har jag redan hittat kärleken men det fungerade helt enkelt inte i detta livet.

Hur gör ni andra där ute? Har ni några bra råd, jag är öppen för det mesta🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s