De två stereotyperna

När jag berättar att jag sysslar med magi så får jag ofta samma kommentar från folk, nämligen ”Du som ser så normal ut”. Det är väl bara att tacka och ta emot antar jag. Men jag har grunnat lite på varför detta skulle påverka min förmåga att utföra magi. När man tittar runt lite så verkar det florera två olika stereotyper av hur en häxa/wicca/magiutövare ska se ut och uppföra sig. Ofta ser man samma stereotyper i media när det börjar dra sig närmare påsk, valborg, midsommar och halloween. Så det är inte konstigt att folk i allmänhet har svårt att se mig i något av dessa fack.

Jag tänkte ta en lite närmare titt på dessa två stereotyper, vad som skiljer dem åt, vilka likheter som finns, vad de verkar representera och så vidare. Inlägget är skrivit med lite av glimten i ögat även om det faktiskt är baserat på allvarligare funderingar.

Flummhäxan

flummFlummhäxan känns igen på yviga och färgstarka kaftaner, gärna i kombination med långt hår och någon slags huvudbonad av indisk eller indiansk härkomst. Den självklara accessoaren är ett pentagram i samma storlek som en navelkapsel runt halsen, gärna i guld, trä eller glittrande material. Kombineras gärna med 10-30 ringar av olika storlekar och symboler/stenar på samt armband.

Har sitt ursprung i hippierörelsen och new age kulturen och plockas gärna fram i media kring påsk, valborg och midsommar. Är konstant glad och sprudlande vilket ämne hon än diskuterar.

I hennes värld är allt fluffigt, ulligt och gulligt och världen vore mycket bättre om alla bara satte på sig en rosa kaftan. Hon väljer och blandar bland olika panteon beroende på humör och dag. Enligt henne är de nästan samma sak och gudar och gudinnor är trevliga varelser utan dåliga sidor som existerar för att sprida kärlek, ullighet och lycka i världen.

Hennes hem speglar hennes klädsel och är full av färger. Med ett enda steg kan du ta dig från ett buddhistisk bönepelare till en shamansk trumma och vidare till en plansch som visar ärkeänglarnas hierarki.

Hon tror på att alla ska ha tillgång till all kunskap och delar gärna med sig av både formler, besvärjelser och recept till alla som frågar. För henne är magi något som alla kan utföra och så länge den utförs med kärlek finns det inga problem och inga konsekvenser förutom att världen kommer att bli lite gulligare och fluffigare.

Ord som hon gärna använder är; kärlek, positiv, namaste, modergudinna/moderjord och ordet ljus i kombination med andra positiva ord så som kärleksljus.

Vampyrhäxan

mörk Vampyrhäxan är Flummhäxans raka motsatts när det kommer till val av kläder. Här är det svart som gäller. Gärna lite goth eller emo. Däremot delar de en förkärlek till fotsida, kaftanliknande plagg. I Vampyrhäxans fall bör klädseln dock ha någon form av huva eller kapuschong. Accessoarer brukar innefatta ett silverpentagram i samma storlek som ett brunnslock runt halsen. Vid speciella tillfällen även en pannring och ringar runt fingrarna.

Hon har sitt ursprung i Hollywoods framställning av häxor och har under senare år blivit mer populär som en motreaktion till Flummhäxan. Hon ses främst i tv runt halloween och i olika ”dokumentär serier” och tar sig själv och alla frågor på största allvar och med stor koncentration.

Hennes värld är allvarlig och svart och vit. Till 90% följer hon Hecate och någon onämnd gud. Enligt henne ska häxkonst ärvas eller möjligen läras ut, men inte till vilka som helst.

Hennes hem är ofta centrerat kring altaret där redskapen ligger uppradade efter konstens alla regler. redskapen är specialköpta/gjorda för sin tilltänkta uppgift, det skulle aldrig falla henne in att använda en mortel från köket för att stöta örter till magi.  Hennes bokhylla är fylld av böcker om Hecate, om traditionell wicca och häxkraft.

Magi är till för ett utvalt fåtal som har visat sig värdiga på det ena eller andra sättet. Hennes Book of Shadows och Grimoire äger ingen tillträde till förutom hon själv.

Ord hon gillar att använda är; initiation, dold, mörker, lärdom, allvar och att påpeka hur exklusiv hennes ställning inom magi är.

   Så är de här stereotyperna ”farliga”? Ja och nej. Jag bryr mig egentligen alls om att Agda 47 sitter i Godmorgon soffan i mintgrön kaftan med röda solrosor på och pratar om hur alla på jorden kan bli lyckliga om de bara började tänka rätt. Vi har alla våra egna vägar att gå och jag säger inte att hennes är fel. Vad jag däremot har något emot är när det bara är Agdor som visas. Så människor som aldrig har träffat en wiccan/häxa/kalla det vad du vill i verkliga livet får uppfattningen att vi alla är sådana. Det gör det svårt för oss andra att bli tagna på allvar när vi försöker ta upp seriösa frågor till diskussion.

Inte för att vi underlättar saken för oss själva att bryta oss fria från stereotyperna. Häxor/wiccaner/liknande folk tycks ha ett inbyggt dåligt sinne för pr, eller så bryr vi oss helt enkelt inte. De flesta hemsidor och bloggar i ämnet fylls av bilder på klassiska häxor, gärna i sexiga poser. Vi låter dessutom dessa Flumm- och Vampyrhäxor ta åt sig allt strålkastarljus. Inte konstigt om allmänheten inte vet att vi finns här när vi håller oss i skuggan.

Varför är det då så viktigt att visa att vi finns? Ja som jag sa så kommer det tillfällen då man faktiskt vill föra en seriös diskussion om sin tro/livsåskådning. Kanske vill man öppna företag, starta fritidsprogram eller liknande. Det är då det kan bli problem om en hel kultur anses som ”oseriösa”. Likaså så färgar bilden av stereotyperna av sig på olika delar i samhället. Om man tittar till tex USA så har det hänt att föräldrar har mist vårdnaden om sina bar på grund av att de varit nyhedningar. Inte för att jag tror att det går så långt här. Men det visar vilka risker det finns med att bli förknippad med en skev bild.

Dessutom så har det att göra med vilka människor som blir intresserade av vårt sätt att leva. Om man är seriös och söker någon seriös livsåskådning kan det lätt hända att man stryker till exempel wicca från listan efter att ha sett Agda i morgon soffan och sedan tittat på ett klipp på youtube med Karin Vampyrhäxa.

Var står jag i allt det här? Jag tror att jag har lite av båda men jag känner mig närmare besläktad med Vampyrhäxan. Fast jag ska nog villigt erkänna att jag började min resa som Flumhäxa.

2 comments on “De två stereotyperna

  1. Elena-Maria skriver:

    Intressanta funderingar. Jag är nog kanske också mer vampyrhäxa. Kanske mest för att jag inte gillar färgglada kläder. För min del är det inte så viktigt att synas. Jag gillar inte att vara med på bild och jag står inte gärna i blickfånget heller. Jag är vad många skulle benämna som just emo med svart hår, nitbälte och gärna emomusik i hörlurarna. Jag har inget emot det, jag ser det inte som ett nedvärderande ord.
    I och med att det har blivit lite så att folk har en viss uppfattning om hur en hedning ser ut så kanske många håller sin tro privat eftersom de inte orkar ta en diskussion om hur löjligt/idiotiskt/overkligt/osv deras sätt att leva är. Många tänker ju inte på att det är en religion som alla andra. Inte skulle väl någon gå fram till ett Jehovas vittne och säga ”Hur fan kan du vara så dum att du tror på det där larvet?”. Även om många kanske anser den tron som knäpp så har folk ändå en viss respekt för att de tror så. Den respekten finns inte för hedendomen.
    Detta är en intressant fråga som tål att diskuteras om och om igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s