Mina grannar – en anledning till att bo där jag bor

Under mina dryga 30 år så har jag haft en hel del olika erfarenheter vad gäller grannar. Men jag måste säga att det är något lite speciellt med grannar när man bor på landet. Jag har till stor del trott att det var lite av en klyscha det här med de vänliga landetgrannarna och de opersonliga stadengrannarna. Men förvånansvärt nog så har mina erfarenheter visat att det just är så det är.

När jag bodde i stan så hände det på sin höjd att man sa hej i hissen när man mötte sina grannar. Jag är inte säker på att jag hade känt igen hälften av dem om vi hade stött på varandra på stan och jag skulle inte kunna peka ut någon av dem idag, två år efter att jag flyttade därifrån.

Men här på landet är det annorlunda. Tre av mina fyra grannar har mitt mobilnummer ifall något händer när jag inte är hemma. Jag har suttit och druckit kaffe med alla mina grannar (om än inte samtidigt) och vet vad de heter och hur de ser ut. När man träffas vid brevlådorna så kan man bli stående i tio minuter och småprata. Behöver man något så kan man alltid ringa och fråga, chansen att någon av grannarna har det hemma är stor. När man behöver hjälp av en snickare, elektriker eller liknande och är ny i området (som jag var) så är det bara att fråga någon. Det är alltid någon vars kusin känner en kille, eller vars syster är gift med en kille. Jag har på det viset hittat en supertrevlig elektriker, en pålitlig rörmokare och en kille som kör ut jord, grus och annat liknande. För att inte tala om min allt i allo ved gubbe som är fd svåger til len av mina grannar. Han säljer ved, honung, lingon och slaktar så man kan få riktigt bra kött. Dessutom vet han allt om bygden och är det något man letar efter som han mot all förmodan inte har, så vet han vem som har det. Så ja i stor så är det en härlig gemensamhet här i trakten.

Anledningen till att jag började tänka på hur mycket mina grannar egentligen betyder för mig var en händelse som inträffade för ett par veckor sedan och som verkligen belyste just det här med goda grannar. Jag skulle vilja berätta historien om Vilgot och Agda.

I ett av de huset som ligger närmast mitt så bor det ett syskon par. Låt oss kalla dem Vilgot och Agda, båda strax över 80 år. Huset tillhörde från början deras mor och Agda, den eviga ungmön, flyttade dit när mamman blev dålig för att ta hand om henne. När mamman dog ett par år senare så ärvde Agda huset.

Vilgot var gift och hade barn. Men för ca 15 år sedan dog frun och som en man av sin generation så hade Vilgot inte en aning om hur man tar hand om hemmet och som Agda brukar säga ”Han skull int ha hitta spisa om en så gav en en karta”. Så Vilgot flyttade hem till sin storasyster.

Det visade sig att det var ett genidrag från bådas sida. En tid senare ramlade Agda och gjorde illa båda sina ben, en skada som aldrig läkte helt. Så Vilgot övertog allt kropsarbete med trädgården och huset. Han hämtade posten, körde fram soptunnan till vägen och bar in ved. Agda skötte maten och tankeverksamheten. Hon blev hjärnan och han blev kroppen, en symbios. Det var aldrig några tvivel om vem som bestämde. Som äldre syster och husägare var det helt klart för alla att det var Agda som hade sista ordet. Vilgot kunde säga ”Ho kan vara lite barsk, men ho har ett hjärta av gull”.

En gång i veckan kom Syster Britta (hemtjänstens sjuksköterska) och tittade till Agdas ben och ett par gånger varje sommar kom Handtaget från kommunen och hjälpte till med tyngre sysslor i trädgården. Annars klarade de sig helt själva.

 

Så har de levt så länge jag har känt dem. Alltid villiga att hjälpa till, alltid trevliga att prata med och när de hade frukt och bär i trädgården de inte kunde ta hand om skickade Agda ner Vilgot för att fråga om jag ville plocka lite. Jag visste att ett sådant besök inkluderade kaffe så jag såg alltid till att ta med mig någon kaka eller annat gott.

Men så för ett par veckor sedan så fick Vilgot en stroke. Väl på sjukhuset kunde de konstatera en halvsidig förlamning, sluddrande tal och förvirring. Det konstaterades ganska snart att det skulle dröja innan Vilgot kunde komma hem, om det ens skulle vara möjligt. Agda blev nu ensam i huset och förutom saknaden och oron över sin bror så stod hon inför frågan hur hon skulle klara sig. Hon funderade på om hon var tvungen att sälja huset och flytta till en lägenhet.

Så ett par dagar efter Vilgot lagts in så stod hon och pratade med grannfrun och berättade då om sin oro över att behöva flytta. Det är här som mina grannar får en chans att lysa. Grannfrun sa genast åt henne att Agda minsann skulle få bo kvar så länge hon ville. Sedan skickade grannfrun över sin gubbe till Agda för att han skulle göra färdigt i trädgården det Vilgot inte hunnit med. Under tiden drack grannfrun och Agda kaffe och bestämde att grannfrun skulle ta in posten åt Agda och hjälpa henne dra fram soptunnan till vägen för tömning. Om Agda behövde hjälp med ved var det bara att säga till så skulle det ordnas det med.

Eftersom grannfrun med gubbe ska flytta härifrån i december så pratade hon med mig om jag kunde ta över post och sopplikten när de flyttar. Inga problem, jag måste ju ändå hämta min egen post. Så här om dagen var vi uppe och drack kaffe med Agda, hon fick mitt nummer och jag sa till henne att ringa när som helst om hon behöver något. Jag håller även ett öga på att hon tänder lampan i hallfönstret på kvällen, så att jag vet att allt är som det ska.

När jag berättade för Felix husse (en annan granne) om detta så gick han raka vägen till Agda och sa att han skulle skotta hennes uppfart i vinter så det behövde hon inte tänka på. Och behövde hon ha något i Boden (den lokala affären) så var det bara att ringa honom på mobilen så handlade han det på hemvägen.

Vilgots dotter hälsar även på i alla fall en gång i veckan och tar med Agda att handla och så att hon kan hälsa på Vilgot på sjukhuset.

Så tack vare grannarna här omkring så känner sig Agda trygg och kan bo kvar i sitt hus tills hon känner att hon vill flytta och det är en anledning till att jag vill bo där jag bor. Jag vet att mina grannar hjälper mig om jag behöver det och det är en väldigt skön känsla att inse att det finns så underbara människor som kan offra lite av sin tid för att göra en granne trygg och glad.

Tyvärr är det inte sådana här nyheter man får se på tv, även om vi alla skulle behöva det för att stärka vår tilltro till mänskligheten. Men runt omkring oss så finns dessa människor och det är sorgligt att allt fler väljer att dra sig undan från sina grannar. När jag nu tänker på det och när jag ser situationen i min lilla del av världen så känner jag verkligen att man bor i en liten bit av paradiset.

4 comments on “Mina grannar – en anledning till att bo där jag bor

  1. Marita skriver:

    Ja, det låter verkligen som paradiset. Helt underbart!
    Jag bor visserligen inte på landet utan i en mellanstor stad, men har nästan alltid (och även nu) bott i hus med max fyra grannar och vi har alltid funnits där för varandra och umgås fortfarande…Jag tror det är lite olika det där med grannar…det behöver inte betyda anonymitet med stadsgrannar. Vet väldigt många i större städer som har speciella dagar när de tar hand om gårdsstädning, plantering o dyl, men så finns det ju också en del som inte alls vill vara med i den här gemenskapen.
    Njut av din lilla bit av paradiset och vad skönt att höra att kvinnan kunde bo kvar hemma🙂

  2. Simon skriver:

    Vilken otroligt målande beskrivning på hur alla grannar och medmänniskor ska behandla varandra.Tur att dina grannar har just dig som granne,det uppskattar dom..var så säker!kram Simon

  3. Ceriadwen skriver:

    Fantastiskt! Jag sitter här alldeles tårögd!

  4. Johanna skriver:

    Vilken härlig artikel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s