Magiska stunder i vardagen

Magi är inte alltid storslagna ramsor, brinnande ljus och konstigt doftande örter. Magi kan lika gärna vara energi som kommer in i din vardag eller som du sänder ut. Men vi är ofta dåliga på att upptäcka de där små gnistorna som finns runt omkring oss.

Men lite då och då så blir jag påmind om att det kanske är dags att jag borde bli mer medveten om vad som händer runt omkring mig. Idag kom Sultan gående och hoppade upp i soffan bredvid mig. Som vanligt böjde jag ner huvudet mot honom för att han som vanligt skulle ge det en lite buff med sitt huvud. Det är så vi säger hej på dig. Men i stället för att bara buffa till mitt huvud så böjde han sig fram och när våra pannor möttes så började han spinna och så satt vi en stund, panna mot panna.

I den stunden så fanns det en sådan påtaglig koppling mellan oss, ett känslomässigt band, som nästan fick mig att rysa. Jag tror att de flesta av oss har upplevt sådana ögonblick med andra levande varelser, vare sig det är djur eller människor. Ett ögonblick då man helt och hållet öppnar sig och man blir helt medveten om djupet av sina känslor för denna varelse. Det är som att stå på kanten till ett stup och titta ner i en evig avgrund.

När stunden var över så ruskade Sultan på sig och satte sig för att tvätta de uppenbart oerhört smutsiga fläckarna som fanns på rumpan. Själv blev jag sittande och funderade en stund. För om jag verkligen analyserade stunden och känslan så visst flöt det energi mellan oss. Inte på samma sätt som när man utför en riktad ritual eller en medveten magi. Utan snarare en väldigt mjuk och lugn energi som lade sig som bomull runt hjärtat.

En liten magisk stund i vardagen kan ändra riktningen på resten av kvällen. Framför allt så väcker det en stor och mycket jobbig fråga. Hur lämnar man vidare en individ som man kopplar med på en sådan nivå? love

Annonser

Dold persilja

Min mamma är gullig, hon är faktiskt riktigt gullig. Jag har lågt blodvärde, vilket de flesta kvinnor i fertil ålder har. Min läkare har hållit det på en ganska bra nivå de senaste åren men nu senast när jag var där så låg det lite oroväckande lågt igen. Så då får man ta sig i kragen och börja äta sina tabletter igen och ta sig en ordentlig titt på kosten.

Mamma, som gammal sjuksköterska, engagerar sig naturligtvis i detta. Senaste gången jag var i denna situationen så envisades hon med att jag skulle ha persilja på allt. Till slut blev jag lite trött på persilja. Denna gången har hon dock inte sagt så mycket om det.

Men så här om dagen så lagade hon sin berömda korvgryta och eftersom hon vet att jag älskar den så gjorde hon extra och frös in ett par matlådor. I går skulle jag äta en av dessa och tyckte att det såg lite konstigt ut. Det var gröna prickar i det och jag funderade på om den blivit dålig. Så jag ringde mamma. Det visade sig att det var extremt finklipp persilja som hon försökte smuggla ner i min mat.

Jag skrattade så jag grät. Jag har absolut inget emot persilja, jag tycker det är riktigt gott. Anledningen att jag fräste ifrån den gången var att jag var lite trött på att höra hur nyttigt det var och att jag borde äta det på allt. Så nu har jag sagt till min älskade mamma att hon inte behöver gömma persiljan.

Visst är det härligt att ha någon som faktiskt bryr sig så pass mycket om en.

När man inte läser ordentligt

Ibland får man livsläxor på de mest oväntade ställen. Som ni vet så handarbetar jag en hel del och för det mesta så brukar jag se det som en enorm stor lektion i tålamod. Allt handarbete tar tid och lite då och då så blir det ett fel så att det tar ändå längre tid. Så är det, något jag har lärt mig och till viss del uppskattar.

Mitt senaste projekt är en stickad bolero som man stickar från mudd till mudd i huvudsakligen spetsstickning. Jag satte igång och det går förvånansvärt snabbt. När jag nästan var färdig med första ärmen så tänker jag till lite extra. Det är ett tjockt garn och om jag stickar den som långärmad så kommer jag förmodligen dö av värmeslag. Så tre kvarts ärm med andra ord. Jag började mäta och insåg att ärmen var ca 8 cm för lång för att funka som tre kvarts ärm.

Så vad gör jag? Jo jag repar upp naturligtvis. 8 cm repade jag upp glad i hågen. Sätter en stickmarkör i vardera ända och börjar läsa hur man ska sticka bakstycket. Till min stora förskräckelse inser jag att man helt enkelt bara ska sätta markörer där och fortsätta som vanligt. Jag har med andra ord repat upp åtta centimeter helt i onödan. Ibland blir man trött på sig själv.

Men nu har jag (förhoppningsvis) lärt mig att läsa igenom mönstret innan jag gör något så drastiskt. Men jag blev faktiskt så pass trött på mig själv att jag la ner stickningen och satte igång en diskmaskin istället. Nu är jag sticksugen igen, men Sultan vägrar lämna tillbaka garnet….

SG1L4119

Kung Bore är här

Äntligen har vintern knackat på dörren och jag har glatt släppt in honom i trädgården. Hela världen blev ljus och glittrande övernatt och den gråa, trissta världen som plågade mig var borta.

En stor fördel enligt både Sultan och Felix är att jag nu eldar i kakelugnen på morgonen vilket gör att de två kan knö ihop sig där framför och få det mysigt varmt och gott. Max är inte alls intresserad av att knö, han ligger på andra våningen framför elementet där han kan ligg helt allena.

Jag hörde det viskas om att det kommer mer snö nu till helgen. Inte mig emot. Jag ska jobba så jag kan ta och gräva mig ut på månad om det behövs.

SG1L4116

Katterna är här och även en ny blogg

Nu har katterna kommit! Sötnosar båda två även om de är något övergödda… De är varandras motsatts, Max är lite försiktig och blyg men inte rädd och Sultan (fd Slatan) är mer en bulldozer som gör vad han vill när han vill och är hur kelen och go som helst.

SG1L4095

 

Bästa bilden av de två än så länge.

Men för att inte katterna ska ta upp all plats i bloggen (risken finns) så har de fått en helt egen blogg: Stödhemmet . Bloggen kommer förutom katterna att handla om hur det är att vara stödhem, vad det innebär och liknande. Det är dessutom förhoppningsvis en bra reklam plats för dem så de kan få sitt förevigthem.

Nu ska jag lägga mig på soffan och klia Sultan på magen.

Första steget

Så idag, 3 dagar in på det nya året, har jag tagit första steget mot att ta tag i mitt liv på allvar. Ingen dålig början.

Visserligen var det inget steg som jag hade tagit med i planeringen eller som jag ens hade på min radar. Men ibland har livet den förmågan att ge en saker när man är mogen för det. Ödet, slumpen, gudarna eller universum, kalla det vad som ni är bekväma med. Men det är inte första gången som jag är redo att göra något och en oväntat sidospår dyker upp som ofta visar sig mer relevant än det som jag börjat på.

På ett helt annat ämne vill jag säga: JAG SAKNAR SNÖN OCH KYLAN!

Vi har inte haft ihållande minusgrader här sedan snöstormen i början av december. Det har som effekt att alla stigar i skog och mark är leriga, geggiga och vågar man sig ut på dem så fastnar alla gegga på skorna så det känns som varje ben väger ett par kilo extra. Nästa tisdag kommer Felix igen och då gäller det att gå ut i skog och mark. Toppen…

Dessutom så tror min trädgård att det är vår. Jag skördar mangold lite då och då, min persilja är snart två cm hög och min älskade klätterhortensia börja slå ut sina blad. Panik! Det kommer sluta i katastrof om vi får en köldknäpp. Jag går och är livrädd att vårlökarna ska börja titta upp. Har tagit mig ett allvarlig snack med dem om att de måste stanna nere i backen ett par månader till. Än så länge verkar de lyssna.

Så nu vill jag hemsk gärna att vintern kommer på besök. Jag vill ha lite snö och lite kyla och det får gärna hålla i sig en månad eller två.