Magkänsla, rädsla eller önsketänkande?

Idag blir det en liten filosofisk tankenöt. Vad är skillnaden mellan magkänsla, rädsla och önsketänkande? Man tycker att det vore självklart men det är det inte alltid.

Man får alltid rådet att lita på sin magkänsla, men hur ska man veta att det är just den som talar och inte någon annan del av hjärnan? Ett exempel: Jag avskyr att flyga, är livrädd för det. Så om någon baxar ombord mig på ett plan så kommer mina rädslor att skjuta i höjden. Men när jag sitter där och känner att jag borde gå av det här planet så är jag inte logisk nog att inse att det är rädslan som talar. Utan i stället så kommer jag att tänka att alla alltid säger åt en att lita på magkänslan och just i det ögonblicket säger min magkänsla åt mig att gå av planet.

Sedan kan man ju gå åt andra hållet. Man känner att något är fel men tänker att det förmodligen bra är jag som är nojig eller rädd. Så man struntar i känslan för man vill inte att den ska vara sann. Ta tex att man träffar en underbar kille, allt verkar stämma men någon liten gnatande röst i dig säger att något är fel. Men du gillar ju verkligen killen så du struntar i det. Han är ju så ”perfekt”. Sedan visar det sig att han är gift och har två barn och lovar att lämna frun snart… Om bara ett litet tag, om du bara väntar.

Så hur ska man kunna lita på den?

Min personliga filosofi är att man ska erkänna alla sina känslor, om inte för andra så för sig själv. Vilket är det viktigaste steget för det visar att man tar sig själv på allvar. Så man erkänner alltså att nu känner jag att den här situationen inte är bra. Men det innebär inte att jag ska springa min väg. Det behöver bara innebära att jag ska vara medveten om det och därför vara mer observant på vad som händer.

Så om man sitter på det där flygplanet och känner att jag borde gå av. Så erkänn att du är rädd och håll sedan kollen. Sitter vingen på med silvertejp? Kan piloten knappt stå för han är så full? Okej, gå av planet? Verkar planet stabilt och besättningen kompetent? Sitt kvar.

Om man får känslan när man träffar mr Perfect så måste man inte lägga benen på ryggen. Håll ögon öppna, har han blodiga yxor i garderoben? Varför får du aldrig ringa honom? Varför går ni alltid ut på stans mörkaste krog?

Så kanske ska man helt enkelt ta det mer som en varning om att vara öppen för signaler än som ett meddelande att man måste springa sin väg. Men jag försöker själv hitta den där balansen. Ibland är jag en väldigt feg individ och måste samla all min vilja för att inte vända och springa åt andra hållet så fort jag hamnar utanför min bekvämlighetszon.

Men varje gång jag stannar så gör jag framsteg. Det är väl det man ska sikta på, att arbeta sig framåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s