Böcker

Finns det något så underbart som böcker? Jag har i hela mitt liv älskat böcker. Från det att som liten välja ut en favoritbok som mamma skulle läsa när jag skulle sova till att nu kunna botanisera bland allt från vetenskapliga böcker om universums tillkomst till skönlitteratur i form av tantsnusk och allt där i mellan.

Det är just det som är det fantastiska med böcker, det finns alltid en bok att läsa oavsett vilket humör man är på. Man sveps iväg till olika platser, olika tider, olika människor och får uppleva saker man egentligen aldrig skulle kunna göra i verkliga livet.

En bok kan både bota och förstärka ett humör. Är jag deppig eller lite nere så läser jag gärna en av mina favoritböcker, Persuasion av Jane Austen, och jag blir på bättre humör. På något sätt ger den boken mig alltid tillbaka hoppet, den handlar om nya chanser och att det faktiskt aldrig är försent. Samtidigt är den inte så munter och glad att den är outhärdlig att läsa när man känner sig nere. Nej, precis som de flesta av hennes romaner så är den lite halv dyster. Är jag däremot glad och munter själv så slänger jag mig gärna över något i stil med Rosengädda nästa! av Emma Hamberg som får mig på ännu bättre humör och som faktiskt kan förlänga det glada humöret i nästan en evighet.

Jag måste erkänna att jag föredrar pappersböcker. E-böcker är smidigt och billigt och jag läser dem ganska ofta. Främst eftersom mitt hus plötsligt tycks ha slut på plats att lagra fler böcker. Visst skulle man kunna låna på biblioteket, men då måste man ju skiljas från sin älskade vän när man är färdig och jag gillar inte den känslan. Så jag läser e-böcker. Och det går jättebra, om inte annat är paddan mycket lättare och smidigare att ha att göra med. Men inget går upp mot en riktig bok. Känslan av pappret, doften av boken, den där fläcken i ena hörnet som kommer från glasspinnen du åt första gången du läste boken. För ja, jag läser om mina böcker. I alla fall de jag gillar. Jag läser om dem regelbundet och med glädje.

Jag för står mig inte riktigt på folk som aldrig läser om en bok hur bra den än är. ”Man vet ju vad som ska hända” brukar argumentet vara. Det är i och för sig sant, men jag vet i stora drag vad som händer när jag har lunch med mamma också men ändå har jag lunch med mamma i alla fall en gång i veckan. Jag gillar min mamma och även om vissa ämnen blir lite tjatiga efter si så där 30 år så gillar jag henne i alla fall, och kanske ännu mer för just att jag alltid kan lita på vad som händer när jag träffar henne. Ska man träffa en ny person på lunch så vet man ju aldrig vad de tar sig till. De kan ju ställa sig upp halvvägs genom baconpastan och börja skråla en aria. Inte för att jag har varit med om det, men man vet ju aldrig.

På samma sätt ger en välläst bok en känsla av trygghet. Ja jag vet vad som kommer att hända, men på ett vis så är det ganska skönt att veta att hjälten inte dör mitt i boken, att världen inte går under och att när allt är färdigt och klart så kommer i alla fall en liten skara av dina absoluta favoriter att bli lyckliga. Med en ny bok så vet du inte vad som händer (om du inte fuskar och läser slutet först, vilket är absolut förbjudet). Hjälten kan dö, de onda krafterna kan vinna, kärleksparet kanske inte reder ut sina problem eller så är boken helt enkelt dåligt skriven och du blir bara besviken.

Dessutom förändras en bok med tiden, eller snarare mitt sätt att läsa den och anknyta till karaktärerna förändras eftersom jag förändras. Vi kan ta Harry Potter böckerna av J.K Rowling. Jag började läsa dem när de började komma ut, jag tror jag var runt 15 år när jag läste första boken. Älskade serien och såg verkligen fram emot varje ny bok. När jag hade fått den nya boken så läste jag alltid om hela serien från början, vilket innebar att jag efter sista boken kom hade läst första boken 7 gånger. Men jag var 25 när sista boken kom och man ändras en hel del under de tio åren, man får nya perspektiv och nya erfarenheter. Så när jag läste sista boken så läste jag den första boken på ett helt nytt sätt än vad jag hade gjort den första gången jag läste den. Nu, 7 år senare, har jag säkert läst om serien fyra, fem gånger till och man ser nya nyanser, nya sätt att tolka samma händelser för varje gång man läser.

Så även om jag alltid blir glad när jag börjar en ny bok så är jag nog på sätt och vis gladare när jag återser en gammal bekant.

Ett gammalt latinskt ordspråk säger:

”Skaffa ditt hus en boksamling, och du skaffar din kropp en själ”

Det ligger mycket sanning i det. Nu ska jag nog gå och rota fram en av mina favoritböcker och sticka näsan i den 😉

Granen är borta

Jag har ju pratat lite av och till om att jag har haft en hel del träd som skuggar tomten. Lite då och då har jag funderat på att ta ner allihop men i ärlighetens namn så skulle det se väldigt kalt ut. Men granen som har stått i ett hörn i trädgården har alltid varit ett riktigt hatobjekt ända sedan jag flyttade hit.20150727_155939Helt ärligt vet jag inte alls hur de som planterade den tänkte. Den står så att den skymmer en femtedel av den yttre trädgården så man glömmer bort att trädgården faktiskt fortsätter bakom granen. Den är inte heller direkt snygg, grenarna sitter ojämt och ser lite ruffiga ut.

Bakom den första granen i slänten stod en till gran som inte heller den var min favorit. Den stal en hel del ljus och den dolde en stor del av den fina stenmuren som finns i den delen av trädgården.

20150727_160042Så en dag vid postlådorna så pratade jag och en granne om det. Han förstod precis vad jag menade och sa att de inte alls skulle vara svåra att ta ner. Men jag har ju varken motorsåg eller kunskap om att fälla träd så det fick vara sa jag.

En vecka senare så sitter jag på altanen och njuter av det fina vädret och stickar. Plötsligt kommer grannen och en till granne promenerande ner för vägen. Han frågade om jag fortfarande ville ha ner mina granar. Ja det ville jag ju. Då tar vi dem nu säger han. Jaha ojsan.

Så vi gick ut och tittade på dem, en kvart senare var de fällda, avgrenade och sågade i mindre delar. Eftersom det gick så fort frågade de om det var några andra träd jag ville ta ner. Så de fick ta ner tre mindre träd som stod och knödde på de andra och en björk som såg betänkligt sned ut. Allt som allt tog det en tre kvart. Jag fick inte ge dem något betalt och inte ens något kallt att dricka ville de ha (det här var precis i slutet av värmeböljan). Så helt plötsligt hade jag det här att ta hand om.

20150820_181853Men det har blivit så enormt bra, jag är toppennöjd. Det känns som min trädgård har blivit både större och ljusare. Jag har redan en hel del planer för den ”nya” utrymmet. Jag bad dem spara en bra bit av stubben av granen, tanken är att göra en rabatt runt om och ställa något snyggt (en gudinnestaty?) på stubben.

20150820_181953Vad det fanns väldigt gott om på granen var kottar. Massor, massor av kottar. De flesta har jag nu samlat in och kan använda i botten av krukor, som fyllnadsmaterial och de luktar enormt gott om man kastar in en i kakelugnen eller köksspisen när man har tänt där.

20150820_181907Jag har även samlat in en hel del koda, det är bra till salvor och annat småpyssel. Nu har jag slitit med riset och virket så att gräsmattan återigen är synlig, riset ligger på rishögen och virket ligger i en liten fin hög i andra delen av trädgården. Jag har ingen möjlighet att låta virket torka och sedan använda till ved. Så min vedsnubbe får virket när han kommer med årets vedlast.

Jag ska se om jag inte kan ta lite bilder på hur det blev när allt ris kom bort. Nu ska jag bara fundera ut vad jag ska ha på min stubbe.

Vett och nätikett

Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om just vett och nätikett. För er som inte har hört uttrycket nätikett förut så är det helt enkelt etikett för nätet, eller hur man beter sig som en hyfsad person när man sitter framför datorn.

Jag måste säga att trotts den heta debatten som varit i medier om trakasserier inom spelvärlden så får jag säga att jag trotts en hel del spelande i olika spel och medlemskap i flera spelforum av olika slag så har jag varit förskonad från allvarliga trakasserier. Visst förekommer det att någon spelare försöker spela stor och tuff, oftast har man känslan av att det rör sig om en 13-årig kille som vill känna sig stor och tuff. Men om man säger ifrån och visar att man tycker det hela är mer löjligt än något så brukar de ge sig och tycka det hela är tråkigt. Jag förnekar dock inte att trakasserier (och då främst av kvinnliga gamers) förekommer. Jag har bara haft turen att själv inte råkat ut för det.

Därför blev jag förvånad när jag gav mig ut i internetdejtats värld. Jag blev rent av chockad av vad som anses som okej beteende. Antalet meddelande som dyker upp och som bara innehåller ett naket könsorgan är fascinerande högt.

Jag vet inte riktigt vad meningen med dessa meddelande är. Ska jag betygsätta bilden? Ska jag bli imponerad, för i ärlighetens namn så är det oftast inte mycket att bli imponerad över? Eller vad vill dessa män uppnå? Ett hett tips, som gäller de flesta tjejer; vi blir inte alls imponerade av sådana bilder och vi kommer inte kasta oss på datorn och skriva ett meddelande och tigga och be om att vi ska få ha sex med er.

Ett annat fenomen är att en man skickar ett meddelande och jag beslutar, av någon anledning, att jag inte är intresserad och berättar detta. Då ska jag acceptera att bli kallad för diverse otrevligheter och sedan försöker de tjata sig till att jag visst ska fortsätta prata med dem. Helt ärligt, vill man verkligen behöva tjata sig till ett intresse? Hur ser man att ett sådant förhållande ska se ut?

Min egen åsikt av nätikett är helt enkelt att jag gör/skriver inget på nätet (till en annan person) som jag inte skulle säga/göra i verkligheten. Det är en väldigt bra tumregel som faktiskt skulle göra allas internetupplevelse mycket trevligare. Du är ute och går med hunden, ser en tjej du tycker verkar trevlig och vill prata med. Är din första instinkt att gå fram till henne och dra ner byxorna och visa ditt paket? Inte? Så varför skicka en nakenbild till samma tjej bara för att det görs över internet? Nej, nej min vän. Tillhör du den lilla skara med män som tycker det är helt okej att presentera sig genom att visa snoppen när man träffar en främmande person så råder jag till att söka hjälp.

Men i ärlighetens namn, är det inte vanligt folkvett att behandla folk på ett trevligt och hövligt sätt oavsett om man träffas irl eller över nätet.

Oavsett var det inträffar så ska man aldrig, och jag upprepar; aldrig, acceptera kränkande eller obehagligt bemötande. Händer det i irl så säg ifrån, händer det på nätet så säg ifrån och kontakta sajtvärden eller liknande om det fortsätter. Låt ingen ge dig dåligt samvete för att du säger nej eller för att du inte vill. Du har alltid, alltid, alltid rätt att göra det som känns rätt för dig. Du behöver inte prata med någon bara för att vara snäll, eller för att inte såra den andres känslor eller för att de försöker trakassera dig till att fortsätta.

Så för att sammanfatta: Gör inget på nätet som du inte skulle göra irl så blir alla lite nöjdare och gladare (i alla fall jag).

Livet med två katter: Matskålen

2kattDet är inte alltid Sultan och Köttbullen är bästa vänner. Ofta är det Sultan som tycker att Köttbullen blir lite för efterhängsen och fräser till. Jag kan förstå honom, Köttbullen dyrkar Sultan och vill alltid vara precis där han är. Det inkluderar matskålen.

Prövningen med matskålarna började när de flyttade hit. För torrfodret fick de två skålar, en lite större och en lite mindre. De skulle båda äta ur den något mindre, gärna samtidigt. Det ledde till en hel del fräs eftersom båda inte fick plats att äta på samma gång så de knuffade undan den andre.

Lösningen, trodde jag, var att skaffa en stor skål som båda kunde äta ut. Nej det funkade inte för plötsligt ville ingen äta torrfoder. På sin höjd kunde de peta ur en och annan liten bit med tassen och knapra på.

Nehe, dags för matte att tänka om. Det införskaffades två små skålar. Då var vi tillbaka till ruta ett. Båda åt torrfoder men ur samma skål. Fortfarande åtföljt av en hel del fräs och spott.

Efter en hel del funderande och kliande i huvudet så stötte jag på lösningen en dag när jag var på zoo-butiken. En hundskål med två små fack. Den inköptes och togs hem för att provas. Succé! Nu har de var sin liten skål att äta ur, men eftersom de sitter ihop så är det ju tekniskt sett samma skål, vilket tycks vara viktigt. Nu kan de sitta på rad och lugnt äta sitt torrfoder utan att behöva puttas och fräsa.

Alla är lyckliga och de gamla skålarna donerades till grannens hund.

Livet med två katter: Hur det började

Ni vet ju hur mina två pälsklingar hamnade här hos mig som stödkatter. De bor fortfarande här och vi trivs alla med våra liv. Men faktiskt så får jag erkänna att livet med två katter skiljer sig från livet med en katt.

Ingen har nog undgått att jag älskar katter och att jag mer eller mindre alltid haft en katt i mitt liv. Men faktiskt är det just det, vi har alltid haft bara en katt. Undantaget var när jag hade en stödkatt som födde en kull hemma hos mig. Men det går inte att jämföra direkt.

Så jag har alltid haft en katt och jag har alltid funderat över det här med för och nackdelar med att ha två katter. Fördelarna verkade vara att de hade en kompis att umgås med när man är på jobbet, att man får ha två små pälsbollar att mysa med, mer kärlek, mer lek. Nackdelarna är kostnaderna både för mat och försäkringar, risken att de inte ska komma överens, behöva tillgodose två individers behov av närhet, trygghet och socialt umgänge.

Men när jag verkligen tog steget att skaffa två katter så upptäckte jag att det fanns en hel del saker som jag inte hade haft en aning om.

För det första; två katter tar mer plats än en. Inte bara lite mer utan mycket, mycket mer. Det var bara glömma att jag och två katter skulle kunna få plats i min 90-säng. Nej ut och och skaffa en 180-säng så alla kan få plats och det är precis på gränsen.

Två katter är enormt underhållande. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på hur de beter sig mot varandra. Deras personligheter kommer verkligen fram när de interagerar.

Det är lättare men också svårare att uppfostra två katter. Jag upptäckte väldigt snabbt att om jag ser till att Sultan vet vad man får och inte får göra så uppfostrar han Köttbullen automatiskt. Men samtidigt så upptäckte jag även att om någon av dem har en ful ovana som de har hittat ett sätt att komma undan med så smittar det av sig på två röda på nästa katt. Ett typexempel är att Sultan lärde sig att om han står och knackar på fönstret så kommer jag och öppnar det så han kan komma in. Nu har jag två katter som knackar på fönsterna stup i kvarten när de vill springa in eller ut.

Två katter innebär att man måste vara mer flexibel. Köttbullen älskar torrfoder men kan äta lite blötmat, Sultan älskar blötmat men kan äta torrfoder om det krisar. Sultan älskar räkor över allt annat på jorden, Köttbullen blir lyckligast av kokt kyckling. Sultan skulle helst ligga inne och sova på soffan förutom när han behöver gå på toa och när han äter. Köttbullen skulle helst inte gå in alls förutom när det blir minusgrader. Sultan älskar alla och man kan göra vad man vill med honom i princip. Köttbullen anser att alla han inte känner (har träffat 50 gånger eller mer) är farliga och kommer att äta honom levande. Alla dessa olikheter gör att man får anpassa sig efter båda katter och framför allt att man måste förklara för gäster att den katten kan du klappa men inte den och så vidare.

Är det mer jobb med två katter? Jajamen. Ångrar jag att jag skaffade två? Inte alls. Skulle jag göra om samma sak? Absolut, faktum är att det är tveksamt om jag skulle vilja ha en ensamkatt efter det här.

De två busarna; Sultan är bruntabbyn med vitt och Köttbullen är den blåa med vitt.

stkb

Jag vill inte ha ett tält

Jag tänker börja det här inlägget med att citera Lillian Bustle:

”I am fat. I happen to use this word as a self-descriptor. And I don’t say it to put myself down. And I certainly don’t say it in hopes someone will say, ‘Oh no, your not fat’. No one says to a tall person, ‘You’re not tall’. Because tall is not a dirty word. We are programed to tell each other we’re not fat, because to many fat is the worst thing you can be. Society has turned fat in to a synonym for ugly. But fat just means fat. I’m 5-ft-3 so I call myself short. I’m married so I call myself wife. I weigh 240 pounds so I call myself fat. And I am beautiful so I call myself beautiful. I’m all those things at once”

Jag väger mer än jag borde enligt normen i vårt samhälle vilket många tycker är fel. Jag tillhör dessutom de som inte mår dåligt av att se ut som jag gör, vilket är ännu värre. Jag gillar mig själv, jag gillar mitt liv och ja jag är nöjd i allmänhet.

Om man bortser från alla ”hjälpsamma” människor som ska försöka berätta för mig att allt blir så mycket bättre om jag går ner 20 kg så är det mest irriterande med att tillhöra gruppen överviktiga helt klart kläder. I vanliga fall så brukar jag hålla mig till ett par välkända sidor som har snyggt plus-mode eller helt enkelt sy själv. Men nu ska två av mina bästa vänner gifta sig (inte samtidigt utan var för sig) och då vore det ju trevligt att kunna gå ut på stan och shoppa lite.

Jag glömde bort mina erfarenheter och gav mig ut på stan och hittade; tält…. Oformliga klänningar med massor av tyg som inte gav någon form åt kroppen. Jag lovar, jag ser inte bättre ut om man slänger en bal med tyg över mig. Tvärt om så är det mycket snyggare med former på rätt ställen. Varför måste jag dölja hela mig bara för att jag inte passar in i vad samhället anser vara snyggt?

Jag köper att vissa överviktiga vill dölja sin kropp och det är upp till dem. Det jag efterlyser är variation. jag vill kunna gå in på plus-avdelningen och se både tält och något mer figursytt. Inte går man in på den ”vanliga” avdelningen och bara ser kroppsstumpor. Nej där finns det tajta och löst sittande kläder och en hel del där emellan.

Helst av allt skulle jag vilja slippa plus-avdelningar helt och hållet. Varför inte se till att ta in större storlekar på det generella sortimentet istället? Jag har inga större problem med att gå till plus-avdelningen, jag mår inte dåligt av att folk vet att jag har en storlek 46/48 och till och med 50/52 i vissa märken. Men man kan se hur folk nästan smyger dit. Deras kroppsspråk visar att de helst hade velat klä sig i slokhatt, glasögon, falsk mustasch och trenchcoat för att inte bli igenkända. Som samhälle säger vi att vi inte ska diskriminera grupper av människor. Ändå ska man som överviktig ha en egen avdelning i klädaffären.

Jag ger inte upp, istället väljer jag att återgå till de normala sidorna på nätet där jag vet att jag kan hitta snygga kläder som passar mig och sitter bra (så som ASOS, Junarose och Evans). Konstigt nog är det lättare att hitta snygga kläder i England än det är i Sverige så 90% av de snyggare kläderna (nu talar vi blusar, kjolar, klänningar, snygga långbyxor osv) köper jag via engelska hemsidor. Vilket är synd eftersom jag hellre hade stöttat svenska företag. Men i den här frågan går jag faktiskt dit de snyggaste kläderna med bra kvalité finns.