I mörkret där ljuset tycks förlorat

Ibland är livet inte lätt, det kan vara fruktansvärt tungt och jobbigt på så många sätt att man ibland har svårt att hitta ljuset i mörkret. Vi närmar oss vintersolståndet, den allra mörkaste perioden på året så jag tyckte att det var passande att skriva på det här temat.

Enligt wiccansk tradition är Guden nu döende, mörkret vinner allt mer mark och ljuset slocknar sakta. Gudinnan sörjer och drar sig undan från världen. Världen går i ide. Under midvintersolståndet så dör guden och natten känns som att den aldrig ska ta slut. Men med döden kommer hoppet om liv. I gudinnan växer ett nytt liv som väntar på att så komma in i världen. Ljuset och hoppet återvänder sakta till världen.

Nu är jag inte wiccan men jag uppskattar ändå symboliken. Alla människor har tillfällen i livet när man känner att mörkret och hopplösheten vinner över ljuset. De dagarna man känner att ljuset inte existerar överhuvudtaget. För några är dessa perioder långa, de kämpar med depressioner i åratal, för andra kan perioderna vara kortare och kanske frammanade av ovälkomna förändringar i livet.

Förra året vid den här tiden flöt flera olika saker samman i mitt liv som nog får klassas som ovälkommen förändring. Jag insåg att ett par av de personer jag hade litat mest på inte alls gick att lita på och det slog hårt mot mig. Än värre var insikten att en av personerna faktiskt fått mig att krympa i värde under en längre tid. Inte på ett påtagligt sätt, utan snarare så att jag inte märkte det själv. Summan av kardemumman var att jag blev besviken på mig själv, jag borde ha sett det, jag borde ha brutit tidigare, jag borde vara starkare. Jag stannade kvar i midvintermörkret och följde aldrig riktigt med in i vårljuset.

Det har varit ett mörkt år på många sätt i det personliga livet. Jag har brottats med en hel del tillitsproblem och en önskan om att isolera mig. Jag har lätt att ta till det försvaret, jag är trygg med mig själv. Men jag vet att det inte är nyttigt att helt förlora kontakten med omvärlden, hur skönt det än kan vara.

Mörker kan te sig olika för olika människor. För vissa innebär mörker att ligga i sängen och inte orkar ta sig för något. För andra innebär mörker missbruk eller självskadebeteende. För mig är mörker att mista min passion till det jag egentligen älskar här i livet, att bara ta sig igenom varje dag med att göra det man måste göra. Mörker är att låta min rädsla och sårbarhet vinna. Att ge efter för frestelsen att krypa ner i soffan i stället för att fika med vänner.

Nu är vintersolståndet snart här igen och faktiskt så ligger jag lite före i år. För just nu känns det som att lite ljus har sipprat in i mörkret. Det är inte lika jobbigt att träffa andra människor och det var riktigt roligt att julbaka. Jag känner inte längre att jag borde ha vetat bättre, felet låg inte hos mig. Jag känner att jag sakta men säkert har börjat växa istället för att krympa. Kanske är jag redo att hälsa ljuset välkommet in i världen igen. I år ska jag lägga lite mer möda än vanligt på vintersolståndet. Jag känner mig redo att gå vidare från allt det här.

Till sist vill jag ge en hälsning till alla där ute som fortfarande befinner sig i sitt mörker, hur det än må te sig. Jag hoppas att ni snart hittar ut ur mörkret men under tiden så om ni behöver prata så finns jag här. Släng iväg en kommentar eller ett meddelande. Vi kan alla behöva ventilera ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s