Snö…

Jag älskar snö. Det blir alltid vackra landskap när snön breder ut sig. Visst kan jag längta efter sommaren så jag kan börja odla.

image

Men när man vaknar, tittar ut och ser att det snöar så får jag samma bubblande glädje som när jag var liten och man såg fram emot pulka turer, snögubbs bygge och snöbollskrig.

Jag kan helt enkelt inte vara på dåligt humör när det snöar.
Vilket är tur idag. I morses hade vi fått nästan 2dm nysnö under natten och det fortsätter komma mer.
För även om jag älskar snö så hatar jag att skotta. Men man får ta det onda med det goda.

image

Sultan har fått sitt ”förevig”hem

st

Idag kom ett väldigt trevligt äldre par och hämtade Sultan. Han kommer att bli enormt bortskämd och kommer att få all uppmärksamhet som han vill ha. Visst känns det skönt, framför allt för Sultans del, men också väldigt tomt och lite sorgligt för min egen del.

Sultan har verkligen varit katten som tagit plats här hemma. Har är pratglad och kelen och charmig till tusen. När jag försökte göra något annat än att sitta och klappa honom så skulle han  vara med och titta och om han inte fick vara med var hans lösning att sätta sig i soffan och yla tills någon gav honom uppmärksamhet.

När man är stödhem så är man från början inställd på att katterna inte kommer att stanna för alltid. Men två år är en lång tid och man fäster sig oerhört vid de små liven. Jag har flera gånger funderat över att skriva över båda katterna på mig så att de fick ett permanent hem. Men jag visste att framför allt Sultan skulle må mycket bättre om han dels fick vara ensamkatt och dels fick vara hos någon som var hemma hela dagarna. Det har märkts tydligt på senaste tiden då jag inte har kunnat arbeta hemifrån på det sättet som jag har gjort tidigare.

Så när det här paret hörde av sig till handläggaren på katthemmet som i sin tur tog kontakt med mig så insåg jag att det var perfekt för Sultan. Även om jag i 10 sekunder övervägde att säga att jag ville att han skulle stanna här. Paret, båda pensionärer, var enormt trevliga och Sultan charmade dem på två sekunder. Jag tror att det kommer att bli perfekt för alla parter. Även om både jag och Köttbullen kommer att sakna honom så kommer Sultan få allt det han vill och behöver ha.

Måndagar

De flesta känner igen känslan; Klockan ringer på måndagmorgon och man ångrar att man inte gick och la sig lite tidigare på söndagen. Helst av allt vill man ligga och dra sig men man kämpar sig upp, äter frukost, gör sig i ordning och går till jobbet.

Jag tycker att måndagsmorgnar är de värsta på hela veckan och jag funderar alltid över vad som hände med helgen.

Men faktiskt när jag står där och väntar på bussen, som konstant är 5-10 minuter försenad när den väl kommer till mig, så känner jag mig ganska nöjd i alla fall.

Jag har ett jobb som jag trivs med. Jag vet att det är många som inte har den lyxen. Jag har arbetskamrater som gör varje dag underhållande och trevlig. Jag vet definitivt hur det är att inte ha sådana bra arbetskamrater. Jag har ett varierat jobb där man aldrig riktigt vet vad som ska hända och där nyheter dyker upp regelbundet och ett tu tre så har man ett system som man aldrig hört talas om.

Så jag har tur och jag är medveten om att jag har tur. Man får tar tillvara på de guldkorn som livet ger, även om det är måndag.

Livet med två katter: Hur det började

Ni vet ju hur mina två pälsklingar hamnade här hos mig som stödkatter. De bor fortfarande här och vi trivs alla med våra liv. Men faktiskt så får jag erkänna att livet med två katter skiljer sig från livet med en katt.

Ingen har nog undgått att jag älskar katter och att jag mer eller mindre alltid haft en katt i mitt liv. Men faktiskt är det just det, vi har alltid haft bara en katt. Undantaget var när jag hade en stödkatt som födde en kull hemma hos mig. Men det går inte att jämföra direkt.

Så jag har alltid haft en katt och jag har alltid funderat över det här med för och nackdelar med att ha två katter. Fördelarna verkade vara att de hade en kompis att umgås med när man är på jobbet, att man får ha två små pälsbollar att mysa med, mer kärlek, mer lek. Nackdelarna är kostnaderna både för mat och försäkringar, risken att de inte ska komma överens, behöva tillgodose två individers behov av närhet, trygghet och socialt umgänge.

Men när jag verkligen tog steget att skaffa två katter så upptäckte jag att det fanns en hel del saker som jag inte hade haft en aning om.

För det första; två katter tar mer plats än en. Inte bara lite mer utan mycket, mycket mer. Det var bara glömma att jag och två katter skulle kunna få plats i min 90-säng. Nej ut och och skaffa en 180-säng så alla kan få plats och det är precis på gränsen.

Två katter är enormt underhållande. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på hur de beter sig mot varandra. Deras personligheter kommer verkligen fram när de interagerar.

Det är lättare men också svårare att uppfostra två katter. Jag upptäckte väldigt snabbt att om jag ser till att Sultan vet vad man får och inte får göra så uppfostrar han Köttbullen automatiskt. Men samtidigt så upptäckte jag även att om någon av dem har en ful ovana som de har hittat ett sätt att komma undan med så smittar det av sig på två röda på nästa katt. Ett typexempel är att Sultan lärde sig att om han står och knackar på fönstret så kommer jag och öppnar det så han kan komma in. Nu har jag två katter som knackar på fönsterna stup i kvarten när de vill springa in eller ut.

Två katter innebär att man måste vara mer flexibel. Köttbullen älskar torrfoder men kan äta lite blötmat, Sultan älskar blötmat men kan äta torrfoder om det krisar. Sultan älskar räkor över allt annat på jorden, Köttbullen blir lyckligast av kokt kyckling. Sultan skulle helst ligga inne och sova på soffan förutom när han behöver gå på toa och när han äter. Köttbullen skulle helst inte gå in alls förutom när det blir minusgrader. Sultan älskar alla och man kan göra vad man vill med honom i princip. Köttbullen anser att alla han inte känner (har träffat 50 gånger eller mer) är farliga och kommer att äta honom levande. Alla dessa olikheter gör att man får anpassa sig efter båda katter och framför allt att man måste förklara för gäster att den katten kan du klappa men inte den och så vidare.

Är det mer jobb med två katter? Jajamen. Ångrar jag att jag skaffade två? Inte alls. Skulle jag göra om samma sak? Absolut, faktum är att det är tveksamt om jag skulle vilja ha en ensamkatt efter det här.

De två busarna; Sultan är bruntabbyn med vitt och Köttbullen är den blåa med vitt.

stkb

Jag vill inte ha ett tält

Jag tänker börja det här inlägget med att citera Lillian Bustle:

”I am fat. I happen to use this word as a self-descriptor. And I don’t say it to put myself down. And I certainly don’t say it in hopes someone will say, ‘Oh no, your not fat’. No one says to a tall person, ‘You’re not tall’. Because tall is not a dirty word. We are programed to tell each other we’re not fat, because to many fat is the worst thing you can be. Society has turned fat in to a synonym for ugly. But fat just means fat. I’m 5-ft-3 so I call myself short. I’m married so I call myself wife. I weigh 240 pounds so I call myself fat. And I am beautiful so I call myself beautiful. I’m all those things at once”

Jag väger mer än jag borde enligt normen i vårt samhälle vilket många tycker är fel. Jag tillhör dessutom de som inte mår dåligt av att se ut som jag gör, vilket är ännu värre. Jag gillar mig själv, jag gillar mitt liv och ja jag är nöjd i allmänhet.

Om man bortser från alla ”hjälpsamma” människor som ska försöka berätta för mig att allt blir så mycket bättre om jag går ner 20 kg så är det mest irriterande med att tillhöra gruppen överviktiga helt klart kläder. I vanliga fall så brukar jag hålla mig till ett par välkända sidor som har snyggt plus-mode eller helt enkelt sy själv. Men nu ska två av mina bästa vänner gifta sig (inte samtidigt utan var för sig) och då vore det ju trevligt att kunna gå ut på stan och shoppa lite.

Jag glömde bort mina erfarenheter och gav mig ut på stan och hittade; tält…. Oformliga klänningar med massor av tyg som inte gav någon form åt kroppen. Jag lovar, jag ser inte bättre ut om man slänger en bal med tyg över mig. Tvärt om så är det mycket snyggare med former på rätt ställen. Varför måste jag dölja hela mig bara för att jag inte passar in i vad samhället anser vara snyggt?

Jag köper att vissa överviktiga vill dölja sin kropp och det är upp till dem. Det jag efterlyser är variation. jag vill kunna gå in på plus-avdelningen och se både tält och något mer figursytt. Inte går man in på den ”vanliga” avdelningen och bara ser kroppsstumpor. Nej där finns det tajta och löst sittande kläder och en hel del där emellan.

Helst av allt skulle jag vilja slippa plus-avdelningar helt och hållet. Varför inte se till att ta in större storlekar på det generella sortimentet istället? Jag har inga större problem med att gå till plus-avdelningen, jag mår inte dåligt av att folk vet att jag har en storlek 46/48 och till och med 50/52 i vissa märken. Men man kan se hur folk nästan smyger dit. Deras kroppsspråk visar att de helst hade velat klä sig i slokhatt, glasögon, falsk mustasch och trenchcoat för att inte bli igenkända. Som samhälle säger vi att vi inte ska diskriminera grupper av människor. Ändå ska man som överviktig ha en egen avdelning i klädaffären.

Jag ger inte upp, istället väljer jag att återgå till de normala sidorna på nätet där jag vet att jag kan hitta snygga kläder som passar mig och sitter bra (så som ASOS, Junarose och Evans). Konstigt nog är det lättare att hitta snygga kläder i England än det är i Sverige så 90% av de snyggare kläderna (nu talar vi blusar, kjolar, klänningar, snygga långbyxor osv) köper jag via engelska hemsidor. Vilket är synd eftersom jag hellre hade stöttat svenska företag. Men i den här frågan går jag faktiskt dit de snyggaste kläderna med bra kvalité finns.

Upp och ner går livet

Tiden är en spiral brukar det heta. Den rör sig framåt men återvänder samtidigt till samma ställen. Återkommande trender kanske man kan säga. Denna hösten och vintern har innehållit både upp och ner moment som hållit mig fullt upptagen.

Jag har fått i ordning på ovanvåningen så att den har blivit precis så som jag önskar mig. Det känns väldigt upplyftande. Det har blivit det nya favoritstället i huset.

Jag har lyckats med ett par av sommarens trädgårds experiment, och misslyckas med ett par andra.

Bästa vännen och jag tycks gå om varandra vilket känns lite jobbigt. Jag hade behövt henne just nu men hon har verkligen fullt upp i sitt eget liv. Jag hoppas på att det nya året för med sig lite lugn och ro.

”Pojkvännen” visade sig vara betydligt mindre ärlig än vad jag trodde. Jag kämpar just nu med en akut brist på tillit till allt vad människor heter vilket är lite av ett problem då jag hade ganska lite till att börja med. Risken att bli eremit ökar kraftigt för var dag känns det som.

Nu står yule för dörren och jag har julbakat själv i år, massor med läckra godissorter. Huset är pyntat och ett pepparkakshus står och lyser upp vardagsrummet. Julklappströjan till kusinbarnet som aldrig tycks bli färdig, är nästan klar.

Jag hoppas som sagt att livet lugnar ner sig lite så jag kan ägna mig åt sådant som inte är så nödvändigt, men väldigt kul. Som min blogg :).