Första dagen tillbaka

Äntligen är den här; första dagen på jobbet efter sex (ja faktiskt 6!) veckors sjukskrivning. Det känns så enormt skönt att vara tillbaka, jag började få lappsjukan av att bara sitta hemma. 

En hel del nytt har naturligtvis hänt. Och inkorgen som väntade mig när jag startade datorn ska vi inte prata om. Men nu har jag hunnit bli varm i kläderna. 

Visst känner jag att jag inte är 100% som vanligt, men väl 95% i alla fall. 

Dessutom fick jag chansen att njuta av den vackra dimman som bredde ut sig i morses. 

Annonser

PCOS – dags att bli personlig

Det här kommer att bli ett väldigt personligt inlägg och jag ber om ursäkt till läsare som tycker att detta är obehagligt. Men det är viktigt för mig att berätta den här historien för det är dags att vi börjar belysa sjukdomar som kvinnor har. Det är dags att vi slutar nöja oss med vaga diagnoser och felaktiga behandlingar eller inga behandlingar alls.

Jag fick min mens första gången när jag var runt 11-12 år. Jag har alltid haft stora blödningar och en hel del kramper. Precis som min mamma har haft och min mormor före henne. Men det har aldrig varit så pass att jag inte har kunnat gå till jobbet eller liknande. Det har bara varit obekvämt och jag har alltid sett till att ha gott om bindor, tamponger och smärtstillande hemma.

När jag var 16 började mina riktiga problem. Jag fick mens och sedan slutade jag inte blöda. Efter två veckor pratade jag med min mamma som bokade tid på ungdomskliniken. Jag fick träffa en gynekolog som såg ut som en tomte. Han undersökte mig, vilket var jobbigt för mig vid 16 år, och skrev ut ett läkemedel som heter Provera. Det innehåller en syntetisk version av hormonet progesteron. Jag skulle äta en tablett om dagen i tio dagar före beräknad mens i sex månader. Ingen förklarade varför eller vad som var fel på mig och jag var för ung och för omtumlad för att fråga.

Jag åt tabletterna som jag skulle och första mensen blev en chock. Kramperna var så kraftiga att jag inte kunde gå till skolan och jag blödde så kraftigt att dubbla skydd inte räckte en timma. Men tabletterna hjälpte. Efter 6 dagar försvann mensen, så jag fortsatte äta dem i sex månader trotts att mensen var mardrömslik.

I tre månader efter det att första omgången med tabletter var avklarade så hade jag regelbundna menstruationer, när jag slutade ta tabletter så återgick de till att bli som vanligt igen. Men den fjärde månaden så slutade inte mensen igen utan jag fortsatte att småblöda. Denna gången sa jag inget för jag ville verkligen inte äta tabletterna igen. Jag småblödde ett par månader tror jag och sedan slutade det och med det slutade nästan mensen helt och hållet.

Under de närmaste åren så hade jag väldigt sällan mens, vilket var skönt, när jag hade mens så kom den ibland regelbundet ett par månader för att sedan försvinna eller så  fortsatte jag blöda ett par månader innan den försvann igen. Jag kunde leva med det så jag gjorde inget, det var ett ämne som jag inte var bekväm med.

När jag var lite drygt 20 år så slutade jag inte blöda, inte ens efter tre månader av småblödningar. Så till slut sökte jag hjälp. Och exakt samma sak hände denna gången. Jag fick Provera, åt den i ett halvår med menssmärtor och blödningar som inte går att beskriva. effekten satt i ett par månader och sedan var jag tillbaka till att inte sluta blöda igen. Denna gången gav jag dock inte upp utan sökte hjälp igen. Jag fick en ny omgång Provera och stod ut i sex månader till. Efter den omgången försvann mensen igen och jag brydde mig inte. Jag var bara glad att slippa Proveran.

Strax där efter så var det dags att diskutera preventivmedel med barnmorskan, något annat än kondomer. På grund av min familjehistorik, mormor som dog av hjärntumör och mamma som hade haft två omgångar med bröstcancer så avrådde barnmorskan från alla preparat med hormoner. Så jag valde pesar och det fungerade utmärkt för mig.

Mensen kom och gick lite som den ville i ett par år. Jag hade lärt mig att leva med det. Min mamma har haft samma problem så det kändes som att det var oundvikligt och jag ville verkligen inte äta Provera igen. Jag hade mer eller mindre kommit fram till att barn förmodligen var en omöjlighet för mig. Min mamma var 43 när hon lyckades bli gravid första gången. Det var jobbigt, men man vänjer sig vid tanken.

När jag var runt 30 så fick jag min nästa episod av att jag inte slutade blöda. Då hände det så enormt mycket annat i mitt liv att jag faktiskt inte alls orkade ta tag i det. Faktum är att när jag väl sökte läkare så berodde det på att jag var yr och mådde allmänt konstigt. Mitt blodvärde låg då på 73 g/L (normal värde ligger runt 120-150 g/L). Det är vad som händer när man blöder konstant i ett år, kroppen kan inte hänga med. Jag fick träffa en gynekolog, väldigt trevlig sådan. För första gången försökte någon förklara vad som var fel. Hon förklarade att jag hade låga halter av progesteron, eller gulkroppshormon, som reglerar menstruation. Hon ville ge mig Provera igen, hon förklarade det som att man försöker chock kroppen till att börja producera hormonet på egen hand. Som att starta en bil med elkablar. Jag var väldigt motvillig men det var ju hon som visste vad hon pratade om. Jag åt en ny omgång Provera under ett halvår, hade samma biverkningar, och samtidigt åt jag järntabletter i dubbel dos. Även denna gången försvann mensen och jag nöjde mig med det, speciellt eftersom mina blodvärden var normala.

För lite drygt ett år sedan så började allt igen. Jag började blöda och slutade inte. För att vara helt ärlig så orkade jag inte bry mig. Jag orkade inte gå igenom allt igen. Jag gav upp och lät det vara. Jag försökte se till att äta järntillskott och hålla ut.

Under en längre period nu har jag känt mig trött och hängig. Men jag tänkte att det berodde på att jag har börjat motionera mer, att det snart är semester och att våren har varit ganska hektisk på jobbet. Men så i måndags så kände jag att det kanske var dags att ta tag i det. Jag ringde först vårdcentralen som bad mig ringa direkt till gyn. När jag pratade med gyn så blev de väldigt oroliga och jag fick en akuttid på ett sjukhus i grannstaden dagen där på. Hennes känsla av att det var brådskande gjorde mig nervös.

Så i tisdags så skjutsade min mamma mig de 8 milen till grannstaden och jag fick träffa gynekologen, och större tur har jag nog aldrig har haft.

Det första hon gjorde var att ta ett stickprov på mitt blodvärde. Det låg på 65 g/L. Hon var förvånad att jag fortfarande stod på benen och kunde jobba heltid. Efter det så gav hon mig en diagnos efter att ha lyssnat på mig i 10 min; PCOS – Polycystiskt ovarialsyndrom. Det förklarade alla mina symptom enligt henne. Hon var förvånad att ingen hade gett mig diagnosen tidigare. Hon fastställde den genom ultraljud av mina äggstockar där hon visade mig vad som tydligen är klassiska pärlband av omogna ägg.

Förutom en diagnos (som för mig är en vansinnig lättnad) så hade hon en lösning på problemen. Det var så enkelt som en hormonspiral. Hon satte in den på en gång. För säkerhets skull så tog hon även ett venprov för att testa mitt blodvärde och det visade sig vara så lågt som 58g/L. Så jag blev inlagd och fick två påsar med blod, blev sjukskriven i två veckor och ska tillbaka på återkontroll en gång i veckan för att se om jag behöver mer blod eller om dubbla doser av järntabletter räcker.

Min läkare berättade att jag är född med äggblåsor som sällan mognar på egen hand. Detta gör att jag inte producerar progesteron regelbundet och inga mängder av Provera kommer att förändra det, det är bara en tillfällig lösning. När medicinerna försvinner ur kroppen så försvinner deras verkan. Man kan välja att äta Provera mer permanent när man har POCS men med tanke på mina biverkningar så ansåg hon att det var ett absoluta sista alternativ.

Detta är två dagar sedan. Jag är nu helt fri från blödningar och kommer förhoppningsvis att vara så de närmast fem åren. Jag vet saker om min kropp som jag inte visste för en vecka sedan. Jag vet att det inte är omöjligt för mig att bli med barn, tvärt om så svarar de flesta med POCS väldigt bra på till exempel IVF, vi har mer ägg än de flesta andra. Jag vet att jag har svårt att gå ner i vikt och hålla vikt jämfört med andra, jag vet att det är ärftligt så sannolikheten att min mamma har haft det här hela sitt vuxna liv är stort. Jag vet att jag kan göra något för att må bättre. Jag är glad och lycklig över allt detta.

Men samtidigt så är jag lessen och arg. Det är en enkel diagnos, det tog en läkare tio minuter att ställa den och ytterligare tio minuter att bekräfta den. Jag borde inte ha behövt vänta i nästan 20 år på att få den och få den hjälp som jag behövde. Visst hade jag kunnat kämpa mer för att få en diagnos, men jag visste inte att det fanns en diagnos. Och ska jag verkligen behöva veta mer än min läkare? Är det inte en läkares uppgift att ta reda på varför jag inte mår bra? Precis som att det är en bilmekanikers jobb att veta varför en bil inte fungerar eller mitt jobb att ta reda på varför kundens dator inte går som den ska.

Jag är ledsen därför att jag vet att många kvinnor delar min berättelse och att ännu fler kvinnor där ute i dagens Sverige fortfarande lever med ovisshet. Kvinnobekymmer botas allt för ofta med kortsiktiga lösningar eller genom att klappa en på axeln och föreslå att man tar en Ipren och väntar tills det går över.

Vi måste våga tala om dessa sjukdomar, vi måste våga erkänna att vi lider och inte mår bra. det ska inte vara pinsamma hemligheter, det ska vara våran rätt att få hjälp att leva drägliga liv. Därför delar jag min historia och jag skulle bli glad om andra vågade göra samma sak. Vill du dela din historia men inte har en egen blogg eller vill vara anonym? Kontakta mig så kan jag publicera din historia här.

Jag hoppas att ni tar hand om er.

Vad skulle du vilja berätta för någon som aldrig träffat en nyhedning?

Jag fick en intressant fråga här om dagen: Vad skulle du vilja berätta för någon som aldrig träffat en nyhedning? Vid tillfället så raspade jag ur mig ett ganska generiskt svar. Men jag har funderat på det lite och det finns faktiskt ett lite djupare svar som jag vill dela med mig av.

Det absolut viktigaste jag skulle vilja att alla skulle veta om nyhedningar är att det inte finns en sorts nyhedning. Precis lika lite som det finns en sorts kristna eller en sorts muslimer. Nu menar jag inte bara att vi har olika trossystem, eller inriktningar. Utan att vi alla har olika sätt att närma oss nyhedendom och livet som nyhedning. Jag har tidigare skrivit om de två ”arketyperna” och detta är nästan samma sak.

Det finns nyhedningar som aldrig skulle sätta sin fot i en kristen kyrka eller en moske. Det finns nyhedningar som kan delta i en gudstjänst av en annan religion baserat på att de respekterar alla religioner även om de själva inte tillhör dem.

Det finns nyhedningar som anser att man måste var på ett visst sätt, ha en viss bakgrund och så vidare för att får  kalla sig det ena eller det andra. Och det finns nyhedningar som anser att man får kalla sig vad man vill så länge man känner sig bekväm i den rollen.

Vi är alla individer och det finns många olika sorter av oss.

Nästa sak jag skulle vilja förmedla  är att de allra flesta av oss är trevliga människor. Det är alltid bättre att fråga något man undrar över än att anta att man vet svaret och döma personen utifrån det.

De allra flesta av oss svara gärna på frågor och blir glada över att någon visar intresse för vår livsstil. Men so msagt, vi är alal individer och inte alla är bekväma med att vara öppna med hur de lever. Kanske för att de har mött mycket fördomar från andra människor eller så kanske de inte är bekväma med sin roll riktigt än. Så döm inte ut alla, eller den enskilda, för att du har frågat något och inte fått ett svar.

Jag får ofta frågor och jag svarar på de allra flest både här på nätet och i verkliga livet. Men ibland så kan det hända att någon frågar något som är väldigt personligt. Personen i fråga kanske inte inser hur personlig frågan är eftersom de inte är insatta i vad de faktiskt frågar om. Då brukar jag säga att det är en personlig fråga som jag inte svara på. Likadant om det är en riktig nybörjare som frågar om väldigt avancerade saker så brukar svaret bli att personen nog bör få mer erfarenhet innan vi diskuterar sådana saker.

Nybörjare och människor som inte har någon kännedom om nyhedendom tycker ofta att sådana svar är till för att hålla dem utanför eller för att skapa mystik eller för att man är sur och vresig. Men faktum är vissa saker som för en oinvigd kan verka triviala kan vara väldigt personliga och vissa saker behöver förkunskap, du lär dig inte att backa med släp innan du har lärt dig grundläggande färdigheter för att köra bil.

 

Internet, säkerhet och riskbedömning

Det är dags att släppa fram den inneboende datanörden i mig en stund. Det är inte ofta hon får komma ut och leka offentligt så jag får passa på att njuta. Ämnet för dagen är internet, säkerhet och riskbedömning (om du nu hade missat det med tanka på rubriken 😉 ). Så varför ta upp detta ämne? Därför att jag har märkt att förvånansvärt många i min närhet och även andra har lite svårt för allt det här och eftersom det är ett ämne jag är intresserad av tänkte jag dela med mig ett par av mina tankar.

För det första; internet är inte ont. Internet är inte mer farligt än verkligheten. Däremot är internet väldigt bra på att skapa områden där vissa beteenden blir fokuserade. Därför kan det upplevas som mer skrämmande eller farligare än vad det är.Det är viktigt att inse att alla de ”läskiga” människor som finns på internet faktiskt finns i verkligheten. Bakom varje konto finns en levande person (nästan). Så därför kan det inte finnas fler pedofiler till exempel på internet än vad det finns irl. Det är mer troligt att pedofilerna är mer öppna på nätet och därför är enklare att upptäcka.

Men om vi nu ska prata om det här med säkerhet så är det helt enkelt så enkelt att man bör använda samma resonemang som man använder i verkliga livet. Om det kommer fram en man på ICA och säger att han är från Nordea och ber dig om din pin-kod, ger du honom den? Inte? Så varför ger du den till en okänd människa på internet bara för att de säger att de jobbar på Nordea? Låter du din åttaåriga dotter leka ensam ute på lekplatsen mitt i stan? Inte det? Så varför låter du henne sitta ensam på internet? Om du är osäker på om en situation på internet är säker eller inte så översätt den till verkliga livet och fundera över hur du skulle reagera.

Internet ska inte ses som en separat värld, det är en förlängning av den fysiska världen. Det är inte något mystiskt med den. Det handlar om att de som har mer erfarenhet och som använder internet mycket hittar bättre än de som bara kollar sin Facebook en gång i veckan. Men det är samma sak som att någon som är född och uppväxt i Stockholm hittar mycket bättre där än vad jag gör som åker dit en gång vart annat år i ett par dagar.

När det kommer till barn och internet så ska barn aldrig, jag upprepar ALDRIG, ha fri tillgång till internet utan att en vuxen har koll på vad som händer. Man lämnar inte barn ensamma med tjugo främmande människor medan man går och köper en kopp kaffe, i alla fall inte om man har lite vett. Internet består inte av tjugo främmande människor, utan miljontals, så du bör verkligen inte lämna ditt barn ensam med dem. Inte för att jag tror att de kommer att skada ditt barn, även om det naturligtvis finns sådan där ute. Men främst handlar det om att som förälder veta att ens barn är i en trygg miljö.

Jag menar absolut inte att man ska förbjuda barn att vara på internet. I framtiden kommer det att vara en lika naturlig del av livet som den fysiska verkligheten. Det ser vi redan nu på 10-15 åringar. Deras identitet på nätet är nästan oskiljbar från identiteten i den fysiska verkligheten. Nej lösningen är inte att förbjuda. Lösningen är att prata, diskutera, titta och förklara. Lär ditt barn att vara källkritisk, vilka beteenden som är okej och vilka som inte är det, vad de ska göra om de utsätts för något på internet som de tycker är otäckt eller skrämmande, lär dem att lita på sin magkänsla. Sitt sedan tillsammans med dem när de är på nätet. Titta på vad de är intresserade av och fundera över vilka risker det finns med det. Om barnet är yngre så är det självklart att du som förälder har tillgång till deras konton och kan kontrollera vad som händer. När de blir äldre och behöver få ett privatliv så ta som vana att fråga om något har hänt på Facebook eller Instagram eller var de nu hänger. Precis på samma sätt som du skulle fråga om något har hänt i skolan under dagen.

Så ledord när det kommer till säkerhet och riskbedömning på nätet är: var källkritisk och använd det sunda förnuftet. Skulle du inte göra i den fysiska världen så gör det inte på internet. Var rädd om dig och om du blir utsatt för trakasserier, hot eller liknande på nätet. Ta skärmdumpar och kontakta polis. För om du blev misshandlad på stan så skulle du väl inte bar krypa upp i soffan hemma och gråta? Nej man anmäler ett brott, oavsett var det begås.

 

Magkänsla, rädsla eller önsketänkande?

Idag blir det en liten filosofisk tankenöt. Vad är skillnaden mellan magkänsla, rädsla och önsketänkande? Man tycker att det vore självklart men det är det inte alltid.

Man får alltid rådet att lita på sin magkänsla, men hur ska man veta att det är just den som talar och inte någon annan del av hjärnan? Ett exempel: Jag avskyr att flyga, är livrädd för det. Så om någon baxar ombord mig på ett plan så kommer mina rädslor att skjuta i höjden. Men när jag sitter där och känner att jag borde gå av det här planet så är jag inte logisk nog att inse att det är rädslan som talar. Utan i stället så kommer jag att tänka att alla alltid säger åt en att lita på magkänslan och just i det ögonblicket säger min magkänsla åt mig att gå av planet.

Sedan kan man ju gå åt andra hållet. Man känner att något är fel men tänker att det förmodligen bra är jag som är nojig eller rädd. Så man struntar i känslan för man vill inte att den ska vara sann. Ta tex att man träffar en underbar kille, allt verkar stämma men någon liten gnatande röst i dig säger att något är fel. Men du gillar ju verkligen killen så du struntar i det. Han är ju så ”perfekt”. Sedan visar det sig att han är gift och har två barn och lovar att lämna frun snart… Om bara ett litet tag, om du bara väntar.

Så hur ska man kunna lita på den?

Min personliga filosofi är att man ska erkänna alla sina känslor, om inte för andra så för sig själv. Vilket är det viktigaste steget för det visar att man tar sig själv på allvar. Så man erkänner alltså att nu känner jag att den här situationen inte är bra. Men det innebär inte att jag ska springa min väg. Det behöver bara innebära att jag ska vara medveten om det och därför vara mer observant på vad som händer.

Så om man sitter på det där flygplanet och känner att jag borde gå av. Så erkänn att du är rädd och håll sedan kollen. Sitter vingen på med silvertejp? Kan piloten knappt stå för han är så full? Okej, gå av planet? Verkar planet stabilt och besättningen kompetent? Sitt kvar.

Om man får känslan när man träffar mr Perfect så måste man inte lägga benen på ryggen. Håll ögon öppna, har han blodiga yxor i garderoben? Varför får du aldrig ringa honom? Varför går ni alltid ut på stans mörkaste krog?

Så kanske ska man helt enkelt ta det mer som en varning om att vara öppen för signaler än som ett meddelande att man måste springa sin väg. Men jag försöker själv hitta den där balansen. Ibland är jag en väldigt feg individ och måste samla all min vilja för att inte vända och springa åt andra hållet så fort jag hamnar utanför min bekvämlighetszon.

Men varje gång jag stannar så gör jag framsteg. Det är väl det man ska sikta på, att arbeta sig framåt.

Ingen anonymitet?

Som mina läsare vet så är det inte ofta jag ger mig in på politik här på bloggen. Men ibland händer det något som får till och med mig att släppa in politiken här bland allt annat. Denna gången är det dubbelt befogat då ämnet är bloggande.

Miljöpartiet tycker att något borde göras mot näthat och nätmobbning. BRA! Jag tror de flesta av oss som bloggar kan ställa oss bakom att vi vill ha en trevlig och accepterande stämning på våra bloggar. Men MP anser att ett av de stora problemen med näthat och hets inom bloggvärlden är att det inte finns juridiskt ansvarig personer. Därför föreslår de nu att alla bloggar ska registrera en ”huvudperson” som är juridiskt ansvarig för allt som skrivs på bloggen.

Vid första tanken är idén inte helt dum. Men sedan kommer det ena efter det andra bakslaget.

För det första, ska jag hållas ansvarig för vad en av mina läsare skriver i kommentarsfältet? Jag har, tacka gudarna, inte varit med om en otrevlig kommentar under mina år som bloggare och absolut inget i stil med näthat eller mobbning. Naturligtvis skulle jag ta bort sådana kommentarer så fort jag upptäckte dem.

Men låt oss säga att jag reser bort i två veckor och låt oss inse fakta, hur mycket jag än gillar min blogg så om jag är i Egypten två veckor så kommer min prioritering inte vara att kolla hur det går… Säg därför att, med lite förberedelser och lite annat när man kommer hem, så kollar jag inte in hur det står till på min blogg på tre veckor. Råkar det då ha dimpt ner en kommentar som anses vara näthat eller liknande andra dagen på min resa så kan den ha legat uppe på bloggen i nästan en månad. Ska jag hållas ansvarig för det?

Nu har jag et system som kräver att jag godkänner nya kommentarer, men gamla trogna läsare som brukar lämna kommentarer behöver inte godkännas. Tänk om en av dessa helt plötsligt anser att det är tid att lägga ut något i den vägen? (Nu tror jag inte det, men man vet ju aldrig 😉 )

Den andra, och förmodligen den största, negativa konsekvensen blir att möjligheten att blogga anonymt försvinner. För mig privat gör det varken till eller från. De flesta bland mina vänner och min familj vet om min blogg och är inne och läser här lite då och då (hej på er!).

Men det finns ett behov av att kunna vara anonym. En person inom HBTQ-rörelsen (homosexuella, transvestiter, bisexuella, queer och så vidare och så vidare) som ännu inte är öppna med sin läggning kan idag tala ut om sitt liv och sina funderingar på sin blogg utan att oroa sig över att tant Agda ska hitta den.

En papperslös flykting kan skriva om sin vardag utan att känna att den utelämnar sig helt.

Någon med psykisk ohälsa kan vara helt öppen och ärlig om sina tankar, problem och känslor utan att oroa sig över att bli dömd när de söker jobb eller liknande.

Till och med inom min lilla del av bloggvärlden finns behovet av anonymitet. Det finns personer inom wicca, nyhedendomen och andra liknande kretsar som inte vågar vara öppna med sin tro och sin livsstil. Det kan vara en oas för en sådan person att kunna blogga, att dela med sig av sina tankar och erfarenheter och kunna upprätta ett nätverk med andra likasinnade bloggare.

Så ska alla dessa personer tvingas tillbaka in i mörkret? Nej det tycker ju inte MP heller. De föreslår att personer som har ett genuint behov av att blogga anonymt skaffar en frontfigur eller att de ber att få skriva på någon annans blogg.

Ja hej då till yttrandefrihet på lika grund för alla…

Det skulle innebära att för att Sanna 20 år som tror att hon är lesbisk och vill blogga om sina tankar ska försöka hitta någon som tar på sig det lagliga ansvaret för hennes blogg. Eller att Abraham 25 år som vill skriva av sig om sin svåra barndom ska fråga runt på andra bloggar om han kan få vara med på ett hörn.

Om ingen hjälper dessa personer vad händer då? Ska de inte få göra sina åsikter hörda för att någon annan beslutar att de inte duger? Det innebär att jag har en större rättighet att säga vad jag tycker än de har, bara baserat på att jag har vänner och familj som kan acceptera den jag har valt att vara.

Ännu värre, det kommer naturligtvis finnas personer som utnyttjar det här genom att ta betalt för att agera ”frontfigur”. Så då kan du få vara anonym, så länge du kan betala för det.

Jag måste erkänna att det här gör mig upprörd ända ner i djupet av min själ. Dels därför att den här bloggen har betytt så mycket för mig, att jag har haft chansen att ventiler, grunna och skaffa kontakter. Jag vet att om jag inte hade haft sådana super vänner och familj så hade jag själv varit i situationen att jag ville vara anonym, det innebär att den här bloggen kanske skulle ha upphört att existera om förslaget går igenom. Tanken är svindlande för mig.

Men också för att jag är medveten om vilken oerhörd gåva bloggandet är. Det är ett enkelt sätt för alla att göra sin röst hörd, det är yttrandefrihet i en av sina vackraste former. Det är sann jämlikhet att oavsett vem du är, var du bor eller vilka dina åsikter är så kan du skapa en blogg och uttrycka dem. Det finns ingen redaktion, ingen bakomliggande utgivare som kan ha dolda intentioner. Jag skriver det jag vill på min blogg så länge jag följer Sveriges lagar. Är det inte en underbar form av yttrande frihet?

Bryter jag mot de lagar som finns så kan polisen hitta mig utan att jag behöver skriva på ett papper som säger vem jag är. Sann anonymitet är väldigt svårt att uppnå på internet.

Jag tycker också att det är viktigt att vi bloggare faktiskt tar oss tid att uppmärksamma dessa frågor och att vi låter våra politiker veta vad vi tänker om det. I denna frågan vaknade jag verkligen till liv och skrev dels ett mail till MP, skapade diskussion på ett blogg forum och nu skriver jag det här. Därför att jag vill inte sitta tyst så att MP kanske tror att jag tycker det är okej. Nej jag tänker protestera och låta dem veta att jag inte tycker det är det minsta okej på någon punkt!

Några länkar om ämnet:

Direktlänk till MPs förslag – Stoppa näthetsen

Debatt mellan MP och PP i P1

Anna Troberg (partiledare i PP) bloggar om förslaget: Miljöpartiet vill tvinga bloggare att registrera sig

En sådan dag

Idag är en sådan dag som jag önskar alla dagar vore.

Jag har ägnat förmiddagen åt att ställa i ordning altanen inför våren. Sedan lagade jag en enorm omgång kroppkakor (56 st) och lite lite dumplings med fyllningen som blev över (26 st). Så nu har jag massor med ”snabbmat” i frysen.

Nu ligger jag i soffan med en filt, en kopp te, en sprakande brasa och lyssnar på irländskmusik och regnet och läser en trädgårdstidning och drömmer om enorma land.

En perfekt dag, nästan 🙂