Alla har dåliga dagar

Jag brukar alltid berätta hur mycket jag älskar mitt jobb. Det gör jag, jag tycker om mina arbetsuppgifter, arbetskamraterna och mina chefer. Eftersom jag gärna berättar detta så tror många att jag har ett ”räkmackejobb” där jag dyker upp, pysslar med lite saker, har kul med kollegorna och går hem.

Det stämmer inte. Jag jobbar hårt, har mycket ansvar och krav på mitt bord. Men det är en del av jobbet. 

Men idag har varit en riktigt jobbig dag när de sämre sidorna kommer fram. För alla jobb har dem. Med ansvar kommer just ansvar. Idag avskedade jag en medarbetare och det är jobbigt.

Inte för att jag tvekar på om det var rätt beslut. Det var helt klart rätt beslut av en lång rad orsaker. Inte heller var det ett snabbt beslut. Vi i admin-gruppen har stött och blött det i en vecka. 

Men att avsluta en anställning är inte, och ska inte, vara något lätt. Idag var det extra jobbigt då personen inte alls ville kännas vid sina brister. 

Så idag var en jobbig och tuff dag. Men ikväll blir det lite trädgårdsjobb för att varva ner och imorgon är en ny dag. När jag vaknar i morgon ska jag titta på påsk-pranket agenterna utsatte oss admins för och då kommer jag att hitta jobbglädjen igen.

Det magiska ögonblicket

Som de flesta av er har förstått så är jag väldigt glad i mitt jobb. Men det finns ett magiskt ögonblick precis när jag har slutat som jag njuter lika mycket av varje dag.

Efter att ha suttit på kontoret hela dagen bland datorer och arbetskamrater (båda grupper alstrar en del värme och tar en aning syre)  så stiger jag ut genom porten och så får jag nästen en överdos av friskluft. Det är nästan gudomligt, speciellt om det är lite småkyligt.Det är verkligen ett ögonblick att njuta av.

Jag tror på fullt allvar att vi behöver bli bättre på att uppskatta de här små ögonblicken som kommer i vardagen. Att vara lycklig i stunden gör nog mer nytta än skada 🙂

Deprimerande men viktigt

Caffesinner tar i sin blogg Nouw upp ett ämne som är brännhett, deprimerande och faktiskt väldigt viktigt. Hennes inlägg heter ”En halvfärdig lista om manshat:”. Jag hatar inte män, i alla fall inte i allmänhet. Faktum är att jag försöker att hata så lite jag bara kan rent generellt.

Men samtidigt, när jag läste igenom hennes lista så insåg jag att jag kunde känna igen mig varenda punkt mer eller mindre. Det är vansinnigt läskigt. Det som verkligen är oroväckande i min värld är att det är vardag, det är inget konstigt att som kvinna leva i den världen. Men sammanställt i listformat så känns det verkligen inte okej, inte okej alls.

Jag slogs genast av en tanke när jag läste listan. Förra veckan var det sport lov här i krokarna, vilket innebär att den bussen jag åker till och från jobbet ställs in och ersätts av taxi. Smidigt och bra för alla. Men 9 av 10 resor så kände jag om inte rädsla så obehag för att sätta mig ensam i en bil med fullt främmande människa och köra runt på den svenska landsbygden där det inte finns ett hus i synhåll. Den 10:e gången var det en kvinnlig förare. Mest obehag av allt var de gångerna de kom med minibuss och lämnade bakre dörren låst och därmed tvingade mig att sitta bredvid dem i framsätet. Inget hände och jag skulle inte påstå att jag var rädd eller satt som på nålar. Det var mer en känsla av att hela tiden vara medveten, att inte helt kunna slappna av.

Ju mer man tänker på det, ju fler situationer  dyker upp i medvetandet. Det är deprimerande att inse hur inskränkt jag som kvinna egentligen är, vad samhället egentligen anser är acceptabelt att jag ska godta. Det är en nyttig tankeställare både för kvinnor och män.

Hon var en mycket klok å förstående mor…

… trots att hon var en ko – lyder det klassiska citatet från tjuren Ferdinand. Min mamma är en mycket klok och förstående mor, tots att hon inte är en ko. Hon har alltid accepterat mig, och mina vänner, för de vi är. Hon har alltid varit mamma som ställt upp och skjutsat in mig och kompisarna till stan när vi hade en ”teater-period” och fick för oss att vara kultiverade och gå på teater varannan vecka. Hon säger aldrig något om de val jag gör i livet så länge hon ser att jag är lycklig och mår bra.

En gång i vuxen ålder har hon satt mig ner och frågat vad jag sysslar med. Det var för 6 år sedan när jag arbetade på en riktigt dålig arbetsplats och jag mådde så psykiskt dåligt av det att det påverkade min fysiska hälsa. Då steg mamma in och yttrade de berömda orden: ”Om inte du säger upp dig så går jag till din chef och gör det åt dig”. Det var aldrig tal om att stanna kvar för det är viktigt att ha ett jobb, eller att jag skulle skärpa mig och slita på. Hennes ord var ”Det löser sig alltid med jobb, du kan hitta ett nytt, men du måste må bra”.

Så igår när vi pratade så kom de berömda orden ”Vi måste prata om en sak”. Det spelar ingen roll att jag är över 30-år, första instinkten när mamma säger så är: Jag har inte gjort något. Hon var lite orolig för mig. Hon tyckte jag inte gjorde något annat än att ”arbeta och sitta där på landet”. Hon tyckte jag skulle hitta på något roligt. Om jag ville åka iväg på semester så kunde alltid hon ta hand om katten.

Min mamma är så söt. Jag lovade att se till att planera in något riktigt roligt. Så efter vi lagt på luren så gick jag och tittade lite på nätet och hittade två fotoutsällningar i Borås som jag verkligen ville se. Så jag bokade en helhelg i Borås och passade på att planera in lite shopping och lite umgänge med vänner i den trakten. Ringde mamma och frågade om hon kunde vara kattvakt och hon blev riktigt glad.

Jag har tur som har en mamma som henne. Det är inte alla vars föräldrar påpekar att de borde ta sig tid att ha roligt 🙂

Perspektiv

Universum är, i runda svängar, 13,7 miljarder år gammalt. Solsystemet är ungefär 4,6 miljarder år gammalt. Homo sapiens som art är ca 200 tusen år gammal. Har man tur så lever en människa i 100 år. Låt oss se det i rena siffror; Universum : 13 700 000 000, Solsystemet : 4 600 000 000, Homo Sapiens : 200 000, Människan : 100.

Var vill jag komma med det här? Perspektiv är viktigt inom alla delar av livet. Allt kan sättas in i perspektiv och beroende på vilket perspektiv man väljer så kommer saker och ting att få olika innebörd. För oss människor känns vårt solsystem uråldrigt, men i jämförelse med universum är det ganska ungt. Våra liv känns som ett sandkorn på en enorm strand. Men vi har möjligheten att påverka vår värld under våra korta ögonblick på ett enormt sätt.

Det är nyttigt att påminna oss själva både om vår storhet och om vår litenhet. I det stora hela, i universums historia, så är ett människoliv ingenting, inte ens det arv vi lämnar efter oss är betydelsefullt eftersom mänsklighetens hela existens är som en punkt på sidan i en enorm bok. Men för de som finns runt omkring oss så är vårat liv betydelsefullt och vår närvaro, eller frånvaro, kan vara mer betydelsefull än något annat.

Det är en paradox att samtidigt helt sakna betydelse samtidigt som man är viktigast i världen. Men det är nyttigt tankeexperiment att fundera på för det skapar balans.

Ibland, när jag tar mig en promenad en helt stjärnklar natt, när jag går i naturen där ljuset inte påverkar vilka stjärnor man kan se och jag tittar upp, då får jag svindel av alla stjärnorna. Det är en sugande känsla i magen som är förenad med nästan omedelbar skräck. Förmodligen är det de mest ursprungliga, djuriska, delarna av hjärnan som instinktivt registrerar perspektivet och inser min egen litenhet. Där ute på fälten så är det med skräcklandad förtjusning jag tittar på natthimlen. Det finns få saker som är så vackra och få saker som är så skräckinjagande. Det är perfekta nätter för att få perspektiv på livet.

 

Lördagsstek och Söndagspyttipanna

Få saker lockar så mycket som en klassisk svensk stek men potatis, gräddsås, kokta grönsaker, gelé och pressgurka. En klassisk söndagsstek med andra ord.

20160213_122732

Men hemma hos mig är det lördagsstek som gäller. Av den enkla anledningen att man då på söndagen kan äta den gudomliga pyttipannan som obönhörligen följer dagen efter steken.

När jag säger att pyttipanna är en av mina absoluta favoriträtter så tittar folk ofta lite underligt på mig. Pyttipanna är för de flesta synonymt med den torra blandningen av små, små bitar av oidentifierbart ursprung som antingen är mjöligt, sega eller intetsägande.

Jag håller med, sådan pytt i panna är inget att hänga i granen och jag skyr den som pesten. Men riktig pyttipanna, det är något helt annat.

Riktig pyttipanna består av stora bitar av kött, potatis, lök och andra grönsaker som sakta steks i stekpannan och på slutet klickar man i lite av den överblivna gräddsåsen och låter allt bli varmt.

Den äts med inlagda rödbetor, inlagd pumpa eller överbliven pressgurka (som om det någonsin blir pressgurka över).

Så det är därför jag alltid äter lördagsstek. Det finns aldrig en chans för mig att äta upp ens en liten stek under en middag. Så dag 1 stek och dag 2 pyttipanna. Det blir ofta lite stek över även efter pyttipannan är tillagad. Den är väldigt god att lägga på smörgåsen.

 

Rädslan för det annorlunda

I många människor finns en inbyggd rädsla för det som går emot normen. Vi ser det genom allt från rädsla för förändring till aggression och ifrågasättande av de som inte är som alla andra. Det är något som vi som inte lever som man ”brukar” förr eller senare stöter på.

Av alla de val jag har gjort i livet, och få av dessa är traditionella, så finns det två saker som folk verkar störa sig mest på. Man skulle kunna tro att det är att jag har valt att två gånger utbilda mig inom starkt mansdominerade yrken. Eller att jag har rätt udda politiska åsikter. Eller att jag är nyhedning. Men nej, det som verkligen sticker i folks ögon är att jag ensam bor i ett hus och att jag dessutom inte har körkort. Detta förvånar mig på många sätt, men det är också något jag inte nämnvärt bryr mig om.

Min grundinställning till dessa saker är att alla de som har åsikter om mitt liv slipper faktiskt leva det, jag däremot måste leva mitt liv och då gäller det att göra det på ett sätt som jag mår bra av och som ger mig glädje. Jag bor på landet, i hus, därför att jag mår bra av det. Jag har ingen partner för tillfället eftersom jag inte har hittat någon vettig kandidat och jag vill inte nöja mig med någon som inte uppskattar mig eller där jag inte uppskattar honom. Vad gäller bilen och körkortet så är det på gång när jag får tid över att lägga ner på ett körkort. Men faktum är att jag överlever alldeles utmärkt även utan bil.

Jag vet att flera av mina läsare råkar ut för samma sak, att de blir ifrågasatta om de livsval de har gjort. Jag har tur i oturen eftersom min familj aldrig ifrågasätter mina val. Jag skulle vilja säga att man alltid ska följa den väg som man själv mår bra av. Men jag vet också att det ibland är enormt svårt. Så mitt råd är att alltid följa den väg som du kan leva med. Ditt liv ska handla om att du mår bra, inte att alla andra ska vara bekväma med dina val. Det är du som ska vara bekväm i ditt liv.