Ibland tappar man hoppet

Det dök upp ett mail på jobbet. Kvinnornas omklädesrum får kodlås och vi fick koden utskickad. Varför denna uppgradering? För att det blivit vanligt att vissa män ”råkar” gå fel.

image

Ärligt talat så trodde jag att man idag hade kommit ifrån sådant beteende, även om man är man. Hur man nu kan skylla på att man råkade göra ett misstag och ta fel omklädningsrum är ett mysterie då männens och kvinnornas omklädningsrum ligger i helt olika delar av byggnaden och kvinnornas har en stor siluett av en person i klänning på dörren.

Jag drabbas inte, jag behöver inte använda omklädningsummet. Men det är sådana här tillfällen då jag tänker: radikala feminister har rätt, någon behöver ändra mäns inställning till rätt och fel. Kvinnor ska väll ändå inte behöva låsas in för att få vara i fred.

Annonser

Deprimerande men viktigt

Caffesinner tar i sin blogg Nouw upp ett ämne som är brännhett, deprimerande och faktiskt väldigt viktigt. Hennes inlägg heter ”En halvfärdig lista om manshat:”. Jag hatar inte män, i alla fall inte i allmänhet. Faktum är att jag försöker att hata så lite jag bara kan rent generellt.

Men samtidigt, när jag läste igenom hennes lista så insåg jag att jag kunde känna igen mig varenda punkt mer eller mindre. Det är vansinnigt läskigt. Det som verkligen är oroväckande i min värld är att det är vardag, det är inget konstigt att som kvinna leva i den världen. Men sammanställt i listformat så känns det verkligen inte okej, inte okej alls.

Jag slogs genast av en tanke när jag läste listan. Förra veckan var det sport lov här i krokarna, vilket innebär att den bussen jag åker till och från jobbet ställs in och ersätts av taxi. Smidigt och bra för alla. Men 9 av 10 resor så kände jag om inte rädsla så obehag för att sätta mig ensam i en bil med fullt främmande människa och köra runt på den svenska landsbygden där det inte finns ett hus i synhåll. Den 10:e gången var det en kvinnlig förare. Mest obehag av allt var de gångerna de kom med minibuss och lämnade bakre dörren låst och därmed tvingade mig att sitta bredvid dem i framsätet. Inget hände och jag skulle inte påstå att jag var rädd eller satt som på nålar. Det var mer en känsla av att hela tiden vara medveten, att inte helt kunna slappna av.

Ju mer man tänker på det, ju fler situationer  dyker upp i medvetandet. Det är deprimerande att inse hur inskränkt jag som kvinna egentligen är, vad samhället egentligen anser är acceptabelt att jag ska godta. Det är en nyttig tankeställare både för kvinnor och män.