Småkakor – nostalgi och minnen

Jag älskar småkakor, jag älskar att baka dem och jag älskar att äta dem. Men varför? Vad är det med dessa små, söta och frasiga mumsbitar som får mitt hjärta att sväva?

För mig är småkakor fulla av minnen, de står för trygghet, gemenskap och fest. Jag har bakat småkakor så länge jag kan minnas, bokstavligen. Mitt första minne är när mormor och jag står i köket och bakar.

När jag var liten så bodde min mormor hos mig och mamma. Efter lunch så hämtade hon mig från min dagmamma och så gick vi hem och hittade på något roligt innan mamma kom hem från jobbet. Ofta så bakade vi, antingen bullar eller småkakor. Mormor ställde mig på en stol vid bänken och så fick jag en bit deg att göra vad jag ville med. Det blev gubbar och blommor och katter och det smakade ofta inte alls lika gott som mormors eftersom jag hade i hur mycket mjöl som helst i mina försök att forma degen. Men det var roligt och det var en stund på dagen då det bara var jag och mormor.

Inte den bästa bilden, men här är jag ungefär tre år och hjälper mormor att mala mandlar. Lägg speciellt märke till att jag bara använder en socka.

Så där började mitt förhållande med småkakor. Men det slutade inte där.

I min familj så lever verkligen ”kaffe och sju sorters kakor” kulturen. Om någon inte skulle bjuda på kaffe och tillbehör när man kommer på besök så skulle det anses som oartigt, snålt och näst intill oförlåtligt och man skulle inte få glömma det det närmsta 5 åren.

Så småkakor tar mig även tillbaka till när man var liten och satt där vid matsalsbordet som dukades med kaffekoppar och fat, ett glas saft till mig och så kom fatet med bullar och kakor. Alla de olika färgerna och dofterna inbjöd till att smaka. Men väluppfostrad som man var så satt man där och försökte bestämma sig för vilken man skulle börja med. Efter en evighet så bjöds man att börja och snabbt som en iller var man där och norpade åt sig ett par kakor. Sedan började väntan på om någon skulle säga att man fick ta om. Jag har alltid varit ett kakmonster, kommer nog alltid att förbli ett.

Nu för tiden så är kokor en symbol för att träffa släkten, umgås och ha kul. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att inte servera kaffe och kaka om jag fick besök. Men så älskar jag ju verkligen att baka dessa små underverk.

Att baka småkakor är en fröjd, de är så enkla men samtidigt så komplexa. Man slipper vänta på att de ska jäsa och det är enkelt att leka fram nya smaker. De är lätta att förvara, om de nu varar mer än två dagar… finns det egentligen någon orsak till att inte älska småkakor?

Annonser

Tjugoförsta aspekten: En favorit doft

Det här var en enkel en. En av mina absoluta favoritdofter är syren. När syren bersån här slår ut så ser jag alltid till att plocka in en kvist och ha i min sängkammare. När jag fick min astma var jag rädd att jag skulle bli tvungen att sluta med den traditionen men som tur är så påverkan syrendoften inte min astma.

Jag förknippar syrendoften med löften om den kommande sommaren. Det är den tiden på året när nästan hela sommaren ligger framför en och man har planer som ska förverkligas och man njuter fortfarande av varje liten solstråle som letar sig ner till oss.

Enligt folktron kan personer som föds mellan 23-24 på natten se andar i den blommande syrenen. Eftersom jag är född halv tio på förmiddagen så vet jag inte om det är sant, någon som vågar prova?

Den enda doften som riktigt kan konkurera med syren för mig är doften av lakan som har torkat ute. När den tiden börjar närma sig att man inte längre kan hänga ut tvätt så tvättar jag kopiösa mängder med lakan och lägger upp ett litet lager i klädkammaren. När vintern sedan gör sitt intrång så kan man plocka fram ett sådant lakan och ett par kvällar kan man ligga och sniffa på kudden och drömma sig tillbaka till sommaren.

Det sägs att dofter är en av de starkaste utlösarna för minnen, är det något som kan väcka ett minne till liv så är det en snabb doft av någon bekant lukt. En del dofter väcker ungefär samma minnen hos många, som tex granbarr som ofta förknippas med julen. Sedan har alla sina egna doftminnen. Jag har ett doft minne som inte är särskilt trevligt. När vi renoverade badrummet satte vi in en sådan där toalett som man kan slänga ner en rengöringspinne under spolknappen på. Jätte bra tyckte jag, fräscht och trevligt. Ända tills jag fick en rejäl migrän attack och spenderade ett par timmar böjd över toaletten. Nu förknippar jag lukten av den rengöringspinnen med illamående och det tycks dessutom bara finnas en doft på dem. Så här hemma har jag slutat använda dem, så mycket för det geni draget.

Men det finns behagligare minnen också. Som doften av nygräddade schackrutor som alltid påminner mig om mormor när hon stod och bakade i köket. Eller doften av nyslaget hö som får mig att minnas den gamle farbrorn som hade en bondgård där jag gick i skolan mina första 5 år och som alltid lät oss barn åka med på hökärran.