Vad skulle du vilja berätta för någon som aldrig träffat en nyhedning?

Jag fick en intressant fråga här om dagen: Vad skulle du vilja berätta för någon som aldrig träffat en nyhedning? Vid tillfället så raspade jag ur mig ett ganska generiskt svar. Men jag har funderat på det lite och det finns faktiskt ett lite djupare svar som jag vill dela med mig av.

Det absolut viktigaste jag skulle vilja att alla skulle veta om nyhedningar är att det inte finns en sorts nyhedning. Precis lika lite som det finns en sorts kristna eller en sorts muslimer. Nu menar jag inte bara att vi har olika trossystem, eller inriktningar. Utan att vi alla har olika sätt att närma oss nyhedendom och livet som nyhedning. Jag har tidigare skrivit om de två ”arketyperna” och detta är nästan samma sak.

Det finns nyhedningar som aldrig skulle sätta sin fot i en kristen kyrka eller en moske. Det finns nyhedningar som kan delta i en gudstjänst av en annan religion baserat på att de respekterar alla religioner även om de själva inte tillhör dem.

Det finns nyhedningar som anser att man måste var på ett visst sätt, ha en viss bakgrund och så vidare för att får  kalla sig det ena eller det andra. Och det finns nyhedningar som anser att man får kalla sig vad man vill så länge man känner sig bekväm i den rollen.

Vi är alla individer och det finns många olika sorter av oss.

Nästa sak jag skulle vilja förmedla  är att de allra flesta av oss är trevliga människor. Det är alltid bättre att fråga något man undrar över än att anta att man vet svaret och döma personen utifrån det.

De allra flesta av oss svara gärna på frågor och blir glada över att någon visar intresse för vår livsstil. Men so msagt, vi är alal individer och inte alla är bekväma med att vara öppna med hur de lever. Kanske för att de har mött mycket fördomar från andra människor eller så kanske de inte är bekväma med sin roll riktigt än. Så döm inte ut alla, eller den enskilda, för att du har frågat något och inte fått ett svar.

Jag får ofta frågor och jag svarar på de allra flest både här på nätet och i verkliga livet. Men ibland så kan det hända att någon frågar något som är väldigt personligt. Personen i fråga kanske inte inser hur personlig frågan är eftersom de inte är insatta i vad de faktiskt frågar om. Då brukar jag säga att det är en personlig fråga som jag inte svara på. Likadant om det är en riktig nybörjare som frågar om väldigt avancerade saker så brukar svaret bli att personen nog bör få mer erfarenhet innan vi diskuterar sådana saker.

Nybörjare och människor som inte har någon kännedom om nyhedendom tycker ofta att sådana svar är till för att hålla dem utanför eller för att skapa mystik eller för att man är sur och vresig. Men faktum är vissa saker som för en oinvigd kan verka triviala kan vara väldigt personliga och vissa saker behöver förkunskap, du lär dig inte att backa med släp innan du har lärt dig grundläggande färdigheter för att köra bil.

 

Annonser

Wicca, hedendom och BDSM

Här om dagen sa en bekant till mig att hon hade något att berätta och att hon var lite nervös för det. Det gjorde mig nervös men väldigt nyfiken. Vi känner inte varandra jätte bra, vi fick kontakt på ett forum för hedningar och eftersom vi bor nära varandra och både hon och hennes sambo är praktiserande wiccaner så vi har fått bra kontakt och pratat en hel del på sista tiden. Så nu ville hon berätta något och det lät allvarligt.

Det visade sig att hon och hennes sambo lever i vad hon kallade ett 24/7 bdsm förhållande där hon är undergiven och han dominant. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag bara hade en vag aning om vad detta innebar. Men nyfiken som man är så var jag ju tvungen att fråga 101 frågor. I korthet innebär det att de lever i sina ”karaktärer” (eller vad kallar man det?) som dominant och undergiven hela tiden, det är inget de bara använder i speciella situationer.

Det var riktigt intressant att lyssna på får jag säga, det är en helt ny värld för mig. Men så var jag tvungen att fråga varför hon var nervös för att berätta för mig. Jag trodde det berodde på att hon uppfattat mig som pryd eller liknande. Men det visade sig att när de tidigare varit öppna med sitt förhållande till andra wiccaner eller nyhedningar så har de fått höra en hel del otrevligheter. Allt från att deras förhållande är onaturligt till att de inte borde kalla sig wiccaner för att det går emot allt vad wicca står för.

Jag sa att för mig så fick de göra vad de ville i sitt förhållande. Rent spontant såg jag inget fel i det som två vuxna människor gör när alla är villiga. Men naturligtvis så väckte det tankar om det här och efter vi slutat prata så funderade jag över saken i ett par dagar och det här är min syn på det.

Jag ser inga problem med att man som wiccan utövar bdsm av olika slag. Som jag förstår det så verkar de flesta som protesterar hänga upp sig på att grundtanken bakom wicca är det dualistiska, jämlikheten mellan manligt och kvinnligt i det gudomliga. Men även om det är sant så är faktum att som wiccan dyrkar man även de olika aspekterna av gudarna. Man dyrkar inte bara gudinnan utan man firar henne som jungfru, moder och kärring och allt där emellan. Det samma gäller guden, han är barnet, jägaren, döden och mycket mer.

Ser man på ett D/u förhållande i det ljuset så ser man att det inte alls strider mot wiccas grundkoncept, det är bara det att man väljer att framhäva olika aspekter av det gudomliga i sig själv. Jag tror inte heller att sättet vi lever våra liv påverkar hur eller om vi kan hedra gudarna. Jag har inga barn men ändå har jag inga problem med att vända mig till gudinnan bara för att en av hennes aspekter är modern.

sedan har vi det här med att kvinnor borde vara starka och självständiga. Vem säger att man som kvinna måste vara något sådant? Jag, som kvinna, sätter mig emot att någon ska berätta för mig hur jag borde vara. Det gäller så väl de som berättar att jag ska vara snäll, rar och stå vid spisen och föda barn som de som säger att jag ska vara stark, självständig och jobba 45 timmar i veckan. Jag bestämmer vem jag är och hur jag vill leva mitt liv och jag ger andra samma frihet.

Vi är alla stöpta ur olika formar, ingen av oss är den samma som någon annan. För mig så är det grundstenen i alla nyhedendom. Vi får inte glömma den genomgående sanningen ”Gör som du vill så länge du inte skadar någon”. Så varför vara dömande mot någon som helt enkelt inte delar din livssyn eller din syn på ett bra förhållande. Deras livsval gör dem knappast till sämre wiccaner än du. Att tro att man kan veta hur en annan människas förhållande till gudarna ser ut är att ge sig själv övermänskliga förmågor.

Min tro och min förhållning till mat

Ibland får jag frågan varför jag håller på som jag gör med syltning, saftning, slakt och annat. Jag har upptäckt att det är en fråga som kräver långt svar.

Det första delsvaret är att jag gör det jag har fått lära mig att göra. I min familj har vi alltid syltat, saftat och slaktat. Vi har lagat vår mat från grunden och det är väldigt sällan jag under min uppväxt åt pizza, hamburgare och liknande. Så nu när jag ska laga mat så blir det ju mycket av samma metoder. All min favoritmat är mat som mamma har lagat från grunden. De år (de har faktiskt funnits) då vi inte har syltat och saftat och slaktat så har det känts som att något saknas. Att gå och köpa till exempel lingonsylt i affären är för mig något av en mardröm.

Så min mamma, min mormor och min farmor har lagt grunden för att jag nu sliter med allt det här. Vilket jag är enormt tacksam över. Mycket av den kunskapen som de har gett mig är kunskap som gått förlorad i många familjer då den generationen som växte upp runt 70-talet inte alls hade intresse eller lust att engagera sig i sådana här saker.

Sedan kommer den mer praktiska orsaken. Mycket av det som jag gör finns inte att köpa i affären och de saker som finns att köpa smakar… eh mindre bra. Men som jag tidigare har sagt så kan det vara en riktig utmaning att få tag i syltad pumpa, inlagda gröna tomater eller ingefärspäron. Så om jag vill äta de sakerna så får jag göra dem själv.

Nästa del är att jag får större kontroll över vad som finns i min mat. Inga e-ämnen, inga konstiga ingredienser, bara det jag vill ha. Jag tror att det i längden är en sundare mathållning.

Ännu en del är för att jag helt enkelt tycker att det är roligt och spännande. Ofta hjälper min mamma till, den stora experten på sådant här, och då blir det extra kul. Vi pratar om allt och inget medan vi arbetar, tar en paus och dricker lite kaffe och så lär jag mig varje gång något nytt.

Den sista biten är kanske den som är nyast för mig. Det är den religiösa delen. Ju mer jag funderar på det och ju mer jag läser så ser jag allt det som vi får i from av frukt, bär, kött och så vidare som gåvor från gudarna. Det är i slutändan de som låter årshjulet snurra, som ger oss skörden och som låter boskap och djur växa. Så att kasta bort allt det är som att kasta bort gåvor från gudarna.

Så jag ser det som en stor del i min religiösa praktisering att ta hand om det jag kan. Det är en handling som stärker bandet mellan mig och mina gudar, de ger mig något och jag tar hand om det. Därför ser jag också alltid till att ge gudarna en gåva tillbaka, ett offer av något slag, och att tacka. Vi får så oändligt mycket av dem och för det mesta så tar vi det för givet. Så oavsett om maten kommer från ica eller från landet så skadar det inte att ta ett par minuter och meditera över var i från den kommer och hur den hamnade på ditt bord.

Så jag skulle säga att min förhållning till mat och min tro är väldigt nära samman knutna och det är en stor del i varför jag vill utvecklas och bli bättre på att ta omhand det som finns runt omkring mig.

Vad har du för förhållande till att sylta, safta och annan omhändertagning och tillredning av råvaror?

De två stereotyperna

När jag berättar att jag sysslar med magi så får jag ofta samma kommentar från folk, nämligen ”Du som ser så normal ut”. Det är väl bara att tacka och ta emot antar jag. Men jag har grunnat lite på varför detta skulle påverka min förmåga att utföra magi. När man tittar runt lite så verkar det florera två olika stereotyper av hur en häxa/wicca/magiutövare ska se ut och uppföra sig. Ofta ser man samma stereotyper i media när det börjar dra sig närmare påsk, valborg, midsommar och halloween. Så det är inte konstigt att folk i allmänhet har svårt att se mig i något av dessa fack.

Jag tänkte ta en lite närmare titt på dessa två stereotyper, vad som skiljer dem åt, vilka likheter som finns, vad de verkar representera och så vidare. Inlägget är skrivit med lite av glimten i ögat även om det faktiskt är baserat på allvarligare funderingar.

Flummhäxan

flummFlummhäxan känns igen på yviga och färgstarka kaftaner, gärna i kombination med långt hår och någon slags huvudbonad av indisk eller indiansk härkomst. Den självklara accessoaren är ett pentagram i samma storlek som en navelkapsel runt halsen, gärna i guld, trä eller glittrande material. Kombineras gärna med 10-30 ringar av olika storlekar och symboler/stenar på samt armband.

Har sitt ursprung i hippierörelsen och new age kulturen och plockas gärna fram i media kring påsk, valborg och midsommar. Är konstant glad och sprudlande vilket ämne hon än diskuterar.

I hennes värld är allt fluffigt, ulligt och gulligt och världen vore mycket bättre om alla bara satte på sig en rosa kaftan. Hon väljer och blandar bland olika panteon beroende på humör och dag. Enligt henne är de nästan samma sak och gudar och gudinnor är trevliga varelser utan dåliga sidor som existerar för att sprida kärlek, ullighet och lycka i världen.

Hennes hem speglar hennes klädsel och är full av färger. Med ett enda steg kan du ta dig från ett buddhistisk bönepelare till en shamansk trumma och vidare till en plansch som visar ärkeänglarnas hierarki.

Hon tror på att alla ska ha tillgång till all kunskap och delar gärna med sig av både formler, besvärjelser och recept till alla som frågar. För henne är magi något som alla kan utföra och så länge den utförs med kärlek finns det inga problem och inga konsekvenser förutom att världen kommer att bli lite gulligare och fluffigare.

Ord som hon gärna använder är; kärlek, positiv, namaste, modergudinna/moderjord och ordet ljus i kombination med andra positiva ord så som kärleksljus.

Vampyrhäxan

mörk Vampyrhäxan är Flummhäxans raka motsatts när det kommer till val av kläder. Här är det svart som gäller. Gärna lite goth eller emo. Däremot delar de en förkärlek till fotsida, kaftanliknande plagg. I Vampyrhäxans fall bör klädseln dock ha någon form av huva eller kapuschong. Accessoarer brukar innefatta ett silverpentagram i samma storlek som ett brunnslock runt halsen. Vid speciella tillfällen även en pannring och ringar runt fingrarna.

Hon har sitt ursprung i Hollywoods framställning av häxor och har under senare år blivit mer populär som en motreaktion till Flummhäxan. Hon ses främst i tv runt halloween och i olika ”dokumentär serier” och tar sig själv och alla frågor på största allvar och med stor koncentration.

Hennes värld är allvarlig och svart och vit. Till 90% följer hon Hecate och någon onämnd gud. Enligt henne ska häxkonst ärvas eller möjligen läras ut, men inte till vilka som helst.

Hennes hem är ofta centrerat kring altaret där redskapen ligger uppradade efter konstens alla regler. redskapen är specialköpta/gjorda för sin tilltänkta uppgift, det skulle aldrig falla henne in att använda en mortel från köket för att stöta örter till magi.  Hennes bokhylla är fylld av böcker om Hecate, om traditionell wicca och häxkraft.

Magi är till för ett utvalt fåtal som har visat sig värdiga på det ena eller andra sättet. Hennes Book of Shadows och Grimoire äger ingen tillträde till förutom hon själv.

Ord hon gillar att använda är; initiation, dold, mörker, lärdom, allvar och att påpeka hur exklusiv hennes ställning inom magi är.

   Så är de här stereotyperna ”farliga”? Ja och nej. Jag bryr mig egentligen alls om att Agda 47 sitter i Godmorgon soffan i mintgrön kaftan med röda solrosor på och pratar om hur alla på jorden kan bli lyckliga om de bara började tänka rätt. Vi har alla våra egna vägar att gå och jag säger inte att hennes är fel. Vad jag däremot har något emot är när det bara är Agdor som visas. Så människor som aldrig har träffat en wiccan/häxa/kalla det vad du vill i verkliga livet får uppfattningen att vi alla är sådana. Det gör det svårt för oss andra att bli tagna på allvar när vi försöker ta upp seriösa frågor till diskussion.

Inte för att vi underlättar saken för oss själva att bryta oss fria från stereotyperna. Häxor/wiccaner/liknande folk tycks ha ett inbyggt dåligt sinne för pr, eller så bryr vi oss helt enkelt inte. De flesta hemsidor och bloggar i ämnet fylls av bilder på klassiska häxor, gärna i sexiga poser. Vi låter dessutom dessa Flumm- och Vampyrhäxor ta åt sig allt strålkastarljus. Inte konstigt om allmänheten inte vet att vi finns här när vi håller oss i skuggan.

Varför är det då så viktigt att visa att vi finns? Ja som jag sa så kommer det tillfällen då man faktiskt vill föra en seriös diskussion om sin tro/livsåskådning. Kanske vill man öppna företag, starta fritidsprogram eller liknande. Det är då det kan bli problem om en hel kultur anses som ”oseriösa”. Likaså så färgar bilden av stereotyperna av sig på olika delar i samhället. Om man tittar till tex USA så har det hänt att föräldrar har mist vårdnaden om sina bar på grund av att de varit nyhedningar. Inte för att jag tror att det går så långt här. Men det visar vilka risker det finns med att bli förknippad med en skev bild.

Dessutom så har det att göra med vilka människor som blir intresserade av vårt sätt att leva. Om man är seriös och söker någon seriös livsåskådning kan det lätt hända att man stryker till exempel wicca från listan efter att ha sett Agda i morgon soffan och sedan tittat på ett klipp på youtube med Karin Vampyrhäxa.

Var står jag i allt det här? Jag tror att jag har lite av båda men jag känner mig närmare besläktad med Vampyrhäxan. Fast jag ska nog villigt erkänna att jag började min resa som Flumhäxa.

Ansvar

Jag använder mig ofta av ordet ansvar när jag pratar/skriver om att utöva magi. Det kanske är på tiden att jag faktiskt förklarar vad jag menar med ansvar och min grundsyn på det.

Det finns så mycket här i livet som vi inte kan påverka (eller i alla fall påverka i väldigt liten mån) så som hur andra människor behandlar oss, vädret, lottonummren och så vidare. Därför är det väldigt viktigt att vi faktiskt ta ansvar för de saker vi kan påverka. Med det menar jag att det duger inte att säga att ”det bara blev så” eller ännu värre ”jag hade inget val”.

Just meningen ”Jag hade inget val” är något av det värsta jag vet. Oftast så använder man den när man egentligen menar ”Jag gillade inte mina andra alternativ” för det är ju ytterst sällan vi faktiskt blir tvingade till att göra något mot vår vilja. Men genom att använda de fyra små orden så tar vi helt bort vårt eget ansvar ur situationen. Jag hade inget val – det var inte mitt fel för detta var det enda sättet jag kunde handla på. Istället för att säga att jag valde att göra si eller så därför att det var det bästa alternativet enligt mig. Då tar man ansvar för att man faktiskt gjorde ett val.

Det är det ansvar handlar om för mig. Att göra aktiva val när man kan. Det innebär inte att man alltid gör det som är roligt, bra eller bäst lämpat. Utan det innebär helt enkelt att man är medveten om att man har alternativ men att man väljer att göra på just detta sättet av en eller annan anledning. Det kan vara för att det är lättare, för att man inte vågar göra något annat, för att man är lat, för att man tycker det är roligt, för att det är det bästa alternativet eller en hel hög andra möjligheter. Men genom att erkänna att det är mitt beslut, mitt val, så tar man ansvar för sitt liv och för de konsekvenser som följer.

En stor del i allt det här är vår rädsla för att andra människor ska döma oss för våra val. Ta till exempel uttalandet ”Jag har inget val, jag har inte råd att köpa krav märkt mat”. Det betyder egentligen:  Jag väljer att prioritera kostnader för boende, el, vatten och så vidare framför ekologisk mat. Vilket naturligtvis är helt rimligt, det är en naturlig prioritering som de flesta av oss skulle göra. Men det innebär ändå inte att det inte är ett val man gör.

När man börjar inse att man faktiskt är omgiven av val varje dag och att man ofta prioriterar på ren instinkt, det är då man inser hur mycket man egentligen kan påverka sitt liv. Ta det här med väder. Det gamla talesättet lyder ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” . Det är väldigt sant. Jag kan inte styra vädret men jag kan styra min inställning till vädret. Om jag vaknar upp och inser att det spöregnar så har jag ett val att tänka ”fy vad deprimerande” och sedan känna mig deprimerad resten av dagen. Eller så kan jag tänka ”äntligen lite vårregn så att kärlen släpper” och känna mig lite bättre. Det gör inte att jag kommer att bli mindre blöt på promenaden eller att vattenpölarna blir mindre. Men det påverkar min dag.

Jag vet, det låter som ”new age flumm”, något som en överglad 60-årig herre i pastell batik kaftan med vitt hår och skägg ner till midjan skulle säga. Men saken är att det är inte magiskt, eller new age. Det är att ta ansvar för sitt eget liv och för hur man mår.

Så vad har allt detta att göra med magi? Helt enkelt: Om du inte kan ta ansvar för de små besluten i ditt liv hur ska du då kunna ta ansvar för magi? Om du inte kan erkänna att det är dina egna prioriteringar som gör att du väljer att köpa ”vanlig mjölk” istället för ”eko mjölk” hur ska du då kunna ta på dig ansvaret för eventuella konsekvenser när du gör en pengaformel?

Innan man är mogen nog att ta ansvar för alla sina val så är man inte mogen nog att använda magi. Just därför att inom magin så är valen av största betydelse. Även de små valen som vilka ord man använder eller vilka bilder man frammanar har enorm betydelse. Därför ska man vara väl medveten om att det är just jag som gör valen, det är på mitt ansvar.

Säga att du gör en liten ritual för att få en bil. Du slänger ihop den lite snabbt och lätt och utför den utan större problem. Veckan efter ärver du en avlägsen släktings Volvo från 1975 med spräckt baklucka, två bytta dörrar i två olika färger och som snarare hoppar än rullar fram. Du blir besviken på att universum gav dig den här bilen. Men egentligen är det dina egna val som gav dig bilen. Du kanske inte nämnde vad för slags bil du ville ha, eller i alla fall inte att det skulle vara en nyare årsmodell, kanske tänkte du inte tanken att man borde be att den faktiskt var körbar eller så visualiserade du den inte så bra.

Tänk dig nu att det inte är något så ”världsligt” som en bil du sände dina energier mot. Tänkt dig att det var något mycket tyngre, större, mer omfattande. Tänk dig sedan att samma fel gjordes. ÄR du då beredd att ta ditt ansvar och säga ”Mitt fel, det var mina val”.

Detta är en av anledningarna till att jag sällan uppmuntrar minderåriga att aktivt syssla med magi, det är ett alldeles för stort ansvar att lägga på deras axlar.

 

Påsken – häxornas högtid?

Häxor och påsk har blivit intimt förknippade med varandra. Så till den vida grad att det idag nästan är omöjligt att tänka sig påsken utan häxor. Men vad har egentligen häxor att göra med påsken? Inte mycket…

ID-10025671

 Den kristna påsken firas till minne av Jesus död på korset och hans uppståndelse på den tredje dagen. Det vill säga själva  grunden för kristendomen. därför så borde påsken vara den viktigaste av de kristna högtiderna, och inom den grekiskortodoxa kyrkan och även andra granar av kristendomen så är just påsken större än julen.

Påsken är inte som julen en fast högtid utan räkas ut på ett ganska komplicerat sätt. Det hela började med att de nyblivna kristna inte ville fira sin påsk samtidigt med judarna då de ville skilja religionerna åt. Därför bestämde de sig för att påsken skulle infalla på den första söndagen efter en eclisiastisk fullmåne som inträffar efter den 20 mars. Visst låter det lite väl komplicerat? En eclisiastisk fullmåne är inte det samma som en astrologisk sådan utan bygger på Metons cykel, en kalender på 19 år med 7 år med 13 månader och 12 år med 12 månader. I dessa är fullmånarna uträknade var de ”borde hamna” och det är alltså detta man går efter.

Påsken börjar firas på skärtorsdagen, det är den dagen då Judas förrådde Jesus. där efter följer långfredagen då Jesus korsfästes och dog. Var på påskafton och påskdagen följer. Sist kommer annandag påsk och på denna dag återuppstod Jesus som bevis på sin gudomlighet och på löftet om att vi alla är odödliga.

ID-10019993

Så var någon stans kommer häxorna in? Jo enligt gamla traditioner inom kyrkan så släps all ondska lös på skärtorsdagen då Judas förråder Jesus. Så under tider då häxor jagades av kyrkan så ansåg man naturligtvis att de hade en riktigt festdag en dag som denna, när all ondska var lös. Därför föddes här i Norden myten om att häxorna åker till Blåkulla just torsdagen innan påsk för att fira med djävulen. Människor var så rädda för dessa häxor som var ute och flög att man såg till att täppa till skorstenar eller se till att ha en rytande eld brinnande i spisen för att de inte skulle flyga ner genom skorstenen. Påsk smällare är en förlängning av denna tradition, man jagar bort det onda genom att skrämma dem med höga ljud och skarpa färger (och jag tror att om någon skulle komma flygande på en kvast när man smäller av raketer skulle försvinn fort därifrån)

I de flesta delar av världen så har just häxans roll under påsken försvunnit. Men i Sverige och Finland så lever traditionen kvar. Här skickar vi ut barn klädda till påskkärringar och vi hänger upp häxor i olika former runt om i hemmet för att fira en kristen högtid.

Jag vill inte säga att vi borde be barnen sluta klä ut sig till. Men kanske borde vi ta bort likhetstecknet mellan påskkärring och häxa och kanske borde vi sluta fira en kristen högtid med att hänga upp häxor i våra hem. Faktum är att häxor inte har något med påsken som högtid att göra och många nutida häxor är inte allt för glada i att bli förknippade med just en kristen högtid.

Faktum är att om vi nu ska hänga upp häxor i våra hem och förvänta oss färder mot Blåkulla så borde vi snarare spana upp mot himlen under vårdagjämningen. För att förstå varför så borde vi ta oss en närmare titt på ett äldre ord för häxa.

Innan häxor kallades häxor här i Sverige (ordet introducerades någon gång under 1600-talet) så kallades de tunridor eller tunridan i enkel form. Ordet betyder ordagrant ”hon som rider på tunet”. Tun är ett gammalt nordiskt ord som betyder gårdsplan eller gärdsgård (det delar ursprung med engelska town (stad) och tyska zaun (staket) ). Någon som red på tunet var därför någon som stod med ena foten på gårdsplanet och den andra utanför i ”det vilda”. Detta blev symbolik för att stå med ett ben i i olika världar, en fot i den verkliga världen och den andra i okända världar där de kunde anskaffa sig krafter som vanligt folk inte besatt.  Detta har idag starka kopplingar till det engelska ordet hedgewitch (häckhäxa) som har betydelsen att man går ”genom häcken” in i andra världar.

Traditionellt så är just vår och höst dagjämningen (tidpunkter då dag och natt är lika långa) dagar då slöjan mellan de olika världar är tunn och därför är resor mellan världarna enklare. Därför anses de vara väldigt passande för ”häxresor”. Och det är just det som man anser med att häxorna reser till Blåkulla, inte att de sätter sig på en kvast och åker iväg till ett berg. Utan att de gör en resa till en annan värld, en annan verklighet.

Så med andra ord så resor häxor under vårdagjämningen och inte under påsken. så jag tycker att vi kan låta påskkärringar vara påskkärringar utan att blanda in häxor i det hela. Låt kristna få fira kristna högtider utan (allt för mycket) inblandning av hedniska ritualer.

En upplevelse utöver det vanliga

Igår var jag med om något väldigt speciellt. En vän till mig utför distanshealing och frågade om jag ville prova. Jag tackar sällan nej till att prova något nytt så vi bestämde att hon skulle skicka healing till mig igår kväll.

Jag började med att meditera och slappna av innan jag la mig tillrätta på soffan, med katten vid fötterna som alltid.

Allt började med att det slog lock för mina öron och samtidigt så hoppade Teddy ner från soffan. ”Nu har hon satt igång” tänkte jag. En stund senare så kändes det som att det strålade energi över min kropp, jag fick intrycket av att det var som ett norrsken i alla möjliga färger som dansade över mig. Samtidigt kändes det som om någon la något tungt i mina händer. Som två marmor klot.

Efter en stund försvann känslan av den dansande energin, men tyngden i händerna fanns kvar. Efter en liten stund så fick jag små ryckningar i vänster ben och det började klia i vänster handflata.

Genom hela processen så kunde jag inte sluta att tänka på träd, det var som om något drog mina tankar åt det hållet.

När vi var färdiga så pratade min vän och jag över telefon för att stämma av. Mycket av det som hon berättade för mig stämde så otroligt väl in på min upplevelse (jag tänker inte gå in på allt här). Bland annat så berättade hon att hon hade använt två krafttecken, ett i vardera av handflatorna.

Idag har jag haft gott om energi, men varit något gråtmild. Vilket resulterade i att jag stod och grät ute på en åker när jag tog Felix för hans förmiddagspromenad. Men det är ju något som behöver få komma ut. Så jag snyftar på :).

Jag kan verkligen rekommendera att man gör något sådant här för att släppa på blockeringar och bara rensa ut gamla energier. Ofta så kan man hitta ett bra erbjudande om man vill prova en gång. Min vän tex erbjuder en behandling gratis om man vill prova för att se vad det är för något.

Nu ska jag gå och sätta på en snyfftare så jag får lite utlopp ;).