Snörliv – valen innan man börjar

När jag nu känner mig nöjd med min efterforskning
så är det dags att börja göra val för min
uppsättning av snörliv. Låt mig säga att det
finns en hel del vaL som ska göras.

Val 1: Mönster
För mig var detta ett bra ställe att börja,
men inte ett lätt val.
Det finns en hel uppsjö av mönster för snörliv
där ute. Eller vill man skapa ett eget mönster
utifrån efterforskningen man gjort?
För min del gick alternativet att skapa ett
eget helt bort. Min kunskap i mönsterskapande
är alldeles för begränsat.

Så köpemönster med andra ord. Titta första
valet klart.
Men vilket? Först sorterade jag ut de som
var från den perioden jag ville ha 1750 – ­1790-talet ca). När det var klart satt jag
ändå med 6 olika mönster. Så jag läste på
vad andra hade skrivit om mönstrerna. Vilken
passform de hade, fördelar och nackdelar. Till
slut hade jag två alternativ:
× Simplicity stays Pattern 8579
× Redthreaded 18 th century corset stays 1730-1770

I slutändan valde jag det senare eftersom
det hade min storlek utan att jag behövde
göra justeringar på mönstret. Jag köpte
dock båda för jag vill inkludera
axelremmarna från det första. Vilket leder in
mig på nästa val:

Val 2: Ska jag justera mönstret?
I så stor utsträckning som möjligt så ville
jag använda mönstret som det var. Men
det finns två undantag:
× Fram och baksnörning. Enligt mönstret jag
valde så är det en enkel ändring. Jag vill
främst ha båda eftersom det ger mer möjlighet
att justera snörlivet vilket jag tror är bra då det är mitt första
× Axelbanden. På grund av mina problem med
axlarna var jag först osäker på om jag ville ha axelband alls. Sedan läste jag om axelbanden i simplicity mönstret som är justerbara
och kan enkelt ändras under dagen.

Test 1:
För att testa ovanstående val så kommer
jag att göra en provomgång. Jag kommer
använda resttyger jag har hemma och
använda tvinnade snoddar istället för benig.
Min test är bara för att se till att
storleken stämmer och att det sitter som
jag hoppas. Om något behöver ändras
så kan jag göra ändringarna på testet
och slipper göra om det snörlivet jag
faktiskt ska använda.

Val 3: Historiskt korrekt?
Denna frågan kommer att påverka mycket,
framför allt material och konstruktion.
För min del så behöver snörlivet inte vara
historiskt korrekt, det viktigaste är att
det fungerar för min kropp.

Val 4: Konstruktion
Eftersom jag inte lägger vikten vid att det
ska vara historiskt korrekt så tänker jag
tillåta mig att använda symaskin. Främst till
testet och till beningskanalerna tror jag.

Val 5: Material
Här börjar det roliga. Jag tog mig en tur
till den lokala tygbutiken och botaniserade
runt.


Tre lager kommer bestå av grovt, oblekt,
linnetyg. Detta kommer att utgöra de båda
mellan lagren och det yttre lagret. Färgen
är vald för att synas så lite som möjligt
under kläderna. (Öronplupp för skala)


Fodret är i ett ljust, tunt, bomull /lin tyg. Mjukt
och skönt mot huden. Det kommer att andas
och jag tror det blir ett utmärkt foder.

Vävtlinneband. Detta ska användas till
axelbanden tillsammans med de klädda
pälshyskorna.

Brunt sidenband till snörning.

Ljusbrun läderremsa för att kanta snörlivet.

Grova buntband att använda som fjädrar.
Det finns olika alternativ man kan använda
här. Det viktiga är att det är bekvämt och att det formar sig efter din kropp.
När jag läste bloggar och tittade på YouTube så rekommenderade många dessa buntband. Så jag gör ett försök.

Nål och tråd. Nålar så att jag kan sy för hand om andan faller på (det behövs en fingerborg också, men det har jag redan).
Två olika trådar. Den ljusa är en bomull och kommer användas till det mesta.
Den mörka är extra stark och kommer användas till öljetterna.

Nu är alla valen gjorda och det som återstår är att faktiskt sätta fart och
göra.
Så nästa inlägg kommer att vara början på testet. Följ med hela vägen i
mål.

Snörliv – historiskt

När jag snubblade över detta med snörliv så beslutade jag mig för att göra lite efterforskning hur de har använts historiskt och vad de faktiskt var ämnade att göra.

Snörliv som en företeelse började någon gång under 1600-talet. Och användes mer eller mindre regelbundet av både kvinnor och män fram till 1950-talet. Under den tiden så ändrade de naturligtvis utseende och till viss del funktion. I svenskan så verkar vi ha använt ordet snörliv för alla former. Idag använder vi ordet korsett för ett snörliv som skapar en kurvig form.

I det engelska språket så gjorde man däremot skillnad på de olika formerna; stays, jumps och corsette. Så vad är skillnaden? Skillnaden är till största delen hur snörlivet förändrar kroppen. Eftersom snörlivet har funnits så pass länge så har det förändrats med modet och skönhetsideal. Detta i sig är inget konstigt, BH’n har funnits betydligt kortare period och tänk vilken skillnad det är på en BH från 50-talet och en från idag.

Förändringen genom historien

Under större delen av 1700-talet var den ideala siluetten för en kvinna breda axlar och byst som malande av mot midjan och sedan välvde ut över höfterna.

Snörlivet var under denna period designat att hålla och lufta bysten, gärna låta bysten rulla lite över kanten, och släta ut midjan för att skapa en upp och nervänd triangel av överkroppen. Snörlivet var inte gjort för att minska midjan dramatiskt. Däremot så gav det stabilitet och en hållning som var väldigt åtråvärd.

De kvinnor som arbetade hade ofta mjukare snörliv och bar det ofta som yttersta lagret på dräkten. Dessa snörliv gav mer rörlighet och bekvämlighet när man rörde sig hela dagen.

Kvinnor i de högre stånden hade oftast hårdare snörliv som gav en stramare hållning. Det var även vanligt att axelbanden på snörliven drog axlarna bakåt för en bättre hållning. I denna samhällsklassen bar man nästan alltid snörlivet som underkläder.

I skiftet mellan 1700-talet och 1800-talet så oblekt siluetten mer naturlig och mindre stram. Empire-midjan gjorde sitt stora intåg och alla som har sett en Jane Austin film känner igen den tidstypiska stilen.

Snörliven blev kortare, mer lik en bh, och mjukare. De var till för att hålla bysten på platts mer än att forma och stadga.

Under mitten och senare delen av 1800-talet så blev siluetterna mer dramatiska. Stor byst, rak rygg, smal midja och breda höfter.

Snörliven tog nu steget till vad vi tänker på när vi hör ordet korsett. Stabilare formning, skärning gjord för att hålla in midjan och i vissa fall även skapa en ”bur” för bysten för att ge en illusion av mer fyllnad.

Material och konstruktion.

Då snörlivet användes under så pass lång tid så har materialen varierat. Mitt fokus har legat på snörliven från mitten av 1700-talet eftersom det är den typen av snörliv jag är intresserad av att återskapa.

Tittar man i arkiven så ser man att snörliven i Sverige från denna tiden så är de främst gojorna av sämskskinn och lärft (linnetaft). I alla fall de som har överlevt.

Det verkar som att de flesta snörliven hade ett yttre lager av sämskskinn eller linne och ett foder av linne.

Sämskskinn är resultatet av en speciell garvningsteknik. Tekniken gör att lädret blir mjukt, följsamt, vattenobserberande och gör att lädret kan andas. Samtidigt blir lädret väldigt tåligt och sämskskinn har genom tiderna använts i militäruniformer och används idag för att tillverka slittåliga cykelbyxor bland annat.

Lärft eller linnetaft är ett tätt vävt linnetyg som vävs med tekniken tuskaft. Det ger ett stabilt och tätt tyg som är slittåligt samtidigt som det är skönt mot huden och har linnets egenskaper så som antibakteriellt och absorberande.

För stadga i snörlivet så sydde man in skenor av stabiliserande material. Vallen var vanligast i kvalitetssnörliv och ansågs optimalt då materialet formades av kroppsvärmen och skapade ett snörliv som anpassade sig efter personen som bar det.

Ett billigare alternativ var trä av olika slag. Det var dock inte lika anpassningsbart och inte heller lika hållbart. Det fanns en större risk att den knäcktes vilket var väldigt obehagligt.

Det stadigaste materialet man kunde använda var stål. Det användes dock sällan på grund av sin vikt och kostnad. Om stål användes så var det oftast på ett par ställen och i övrigt så användes ett annat material.

För ett mjukare snörliv kunde man även använda tättsnodda bomullssnören eller till och med helt låta bli att använda stabiliserande material och istället kvilta snörlivet för stadga.

Vilket material och metod man använde berodde på prisklassen av snörlivet, vem som skulle använda det och när.

Oavsett material och användare så verkar det som att snörliven användes flitigt och lagades om de gick sönder.

Bilden ovan visar ett väl använt snörliv som under sin användningstid har fläckats slitits men fortsatt att användas.

Snörliv verkar även ha gått i arv. Bilden ovan visar ett snörliv som har sytts om och där storleken ha minskats rejält. Så mycket att nya hål för snörningen fick sys.

Man återbrukade även snörlivet. Bilden ovan visar ett snörliv som verkar ha sytts om från att vara klätt i siden till att kläs i sämskskinn.

Alla förändringar, lagningar och återbruk visar vilket viktigt klädesplagg snörlivet var och hur dyrbart det var. Det visar även på hur man såg kläder under denna tiden. Kläder var inte slit och släng prylar som vi ser dem nu för tiden. Det var dyrbara och tidskrävande ägodelar. Man lagade och sydde om dem allt eftersom de gick sönder och efter modets nycker. Finare kläder kunde användas i generationer.

Eftersom ett snörliv oftast består av tre eller fyra lager tyg, någon form av styvnaden och sedan kantrings så var det ett kostsamtplagg både med tanke på materialåtgång men även i tiden det tog att handsy.

Efter all efterforskning jag har gjort, de timmar jag har spenderat med att titta på youtube och letat i arkiv och läst fakta så är jag än mer fascinerad av snörlivet än när jag började denna resan. Jag är glad att jag ägnade all den tiden åt att ta reda på fakta. Det gör att jag har fått bättre förståelse för vad jag vill åstadkomma och hur jag ska göra det. Det har även gjort saker så som materialval mycket enklare. Men mer om det i framtida avsnitt.

Snörliv, en resa – början

Snörliv, kanske mer välkända under det engelska namnet; stays, är väldigt förenklat föregångaren till en klassisk 1800-tals korsett.

I detta inlägg så kommer jag inte gå in så mycket på vad snörliv är eller hur man konstruerar dem. Det kommer i senare delar av serien. Denna delen kommer mer handla om hur jag kom fram till att snörliv var något jag var intresserad av att veta mer av och så småningom även tillverka och använda. Är du inte alls intresserad av den biten så hoppa glatt vidare till del två som (i alla fall enligt planen) handlar om de historiska aspekterna.

Så min resa med snörliv. Jag får lov att bli lite personligt här för för mig så har det varit en väldigt personlig resa.

Det börjar med mina axlar. Jag har alltid arbetat i yrken som har belastat mina axlar, lägg till att jag inte har den bästa hållningen och att vi i släkten tydligen har ”känsliga axlar” och problem med mina axlar var ett faktum. Det är inget nytt, det är något jag har levt med i snart fem år och som ibland inte alls märks av men i perioder blir riktigt illa. När det är som värst så drabbas jag av yrsel och migrän och en konstant värk i axlar och nacke. Som tur är så har jag fått riktigt bra hjälp både från läkare, sjukgymnast och en massör.

Det senaste problemet är att jag har en fyllig byst. Det innebär att om jag ska göra något mer än att sitta rakt upp och ner så behöver jag ha bh för att få lite kontroll och stöd. Dock så har jag märkt av att om jag har en bh på mig för länge så får jag problem med axlarna. Så började sökandet efter en bh som inte ansträngde axlarna. Trotts att jag har gått till proffs och fått måttbeställda bh, gått till underklädesbutiker och fått hjälp att prova ut bh så blev det aldrig helt bra.

Förstå mig rätt, de var enormt mycket bättre än en ”vanlig, köpt för 120 kr” bh. Men jag fick fortfarande ont i axlarna och efter ett par dagar av att ha bh under hela dagen så var jag helt förstörd.

Det var här min läkare föreslog bröstförminskning. Mindre byst =mindre problem enligt honom. Och jag ser hans poäng och det låter vettigt. Men…

Dels gillar jag minkropp och känner mig inte helt bekväm med att ändra den. Dels så känns det som en onödig risk att genomgå en operation för att minska mina bröst.

Jag är vet att många önskar sig just en bröstförminskning och att det är något som har förändrat mångas liv till det bättre. Det är något jag respekterar och tycker att det är fantastiskt att det är en möjlighet. Men det är inte något som jag känner mig bekväm med.

Så vi beslutade att vänta lite med det och istället satsa på lite mer träning istället vilket skickade mig till sjukgymnasten. Jag har en fantastisk sjukgymnast och vid ett tillfälle så diskuterade vi att det bästa vore om man kunde hitta något som gav stöd för bysten underifrån. Något som inte påverkade mina axlar.

Tanken gardinernas mig. Jag hade provad moderna korsetter av det billigare slaget och även om de var roliga och snygga så var de inte direkt bekväma eller praktiska att använda varje dag. Men jag blev nyfiken på skillnaden mellan de korsetter jag hade mot de korsetter man faktiskt använde vardagligen historiskt.

Och låt mig berätta att det var ett riktigt oändligt kaninhål att hoppa ner i. Och det var där i min efterforskning som jag sprang på snörlivet. En föregångare till det vi tänker på när vi hör ordet korsett. Något mjukare och inte så figurformande men väldigt stödjande.

Som med alla former av snörade kläder så är de väldigt anpassningsbara och kan användas med snörade axelband eller utan. Det lät väldigt intressant i mina öron och det var där min faktiska resa med snörliv började.

Alla har dåliga dagar

Jag brukar alltid berätta hur mycket jag älskar mitt jobb. Det gör jag, jag tycker om mina arbetsuppgifter, arbetskamraterna och mina chefer. Eftersom jag gärna berättar detta så tror många att jag har ett ”räkmackejobb” där jag dyker upp, pysslar med lite saker, har kul med kollegorna och går hem.

Det stämmer inte. Jag jobbar hårt, har mycket ansvar och krav på mitt bord. Men det är en del av jobbet. 

Men idag har varit en riktigt jobbig dag när de sämre sidorna kommer fram. För alla jobb har dem. Med ansvar kommer just ansvar. Idag avskedade jag en medarbetare och det är jobbigt.

Inte för att jag tvekar på om det var rätt beslut. Det var helt klart rätt beslut av en lång rad orsaker. Inte heller var det ett snabbt beslut. Vi i admin-gruppen har stött och blött det i en vecka. 

Men att avsluta en anställning är inte, och ska inte, vara något lätt. Idag var det extra jobbigt då personen inte alls ville kännas vid sina brister. 

Så idag var en jobbig och tuff dag. Men ikväll blir det lite trädgårdsjobb för att varva ner och imorgon är en ny dag. När jag vaknar i morgon ska jag titta på påsk-pranket agenterna utsatte oss admins för och då kommer jag att hitta jobbglädjen igen.

Från ull till mössa

I sommras fick jag hem helt underbar merinoull och beslutade mig för att göra ett mjukt och ganska grovt garn. Eftersom Gröna Anna (spinnrocken) inte alls gillar att spinna tjockare garn så beställde jag hem en stödd slända.

Slända med ask pinne och körsbärs knopp. 

Merinoull i medelhavets färger.

Så satte jag igång. Jag har aldrig använt en stödd slända, men det gick förvånansvärt snabbt att lära sig.

Jag beslöt att tvinna det till ett tvåtrådigt garn. Lite ojämt men väldigt bra balanserat.

Sedan plockafe jag fram virknålen och virkade en mössa. 

Det är väldigt tillfredställande att göra allt från grunden och det tog bara tre veckor av kvälls avkopplande handarbete. 

Första dagen tillbaka

Äntligen är den här; första dagen på jobbet efter sex (ja faktiskt 6!) veckors sjukskrivning. Det känns så enormt skönt att vara tillbaka, jag började få lappsjukan av att bara sitta hemma. 

En hel del nytt har naturligtvis hänt. Och inkorgen som väntade mig när jag startade datorn ska vi inte prata om. Men nu har jag hunnit bli varm i kläderna. 

Visst känner jag att jag inte är 100% som vanligt, men väl 95% i alla fall. 

Dessutom fick jag chansen att njuta av den vackra dimman som bredde ut sig i morses. 

PCOS – dags att bli personlig

Det här kommer att bli ett väldigt personligt inlägg och jag ber om ursäkt till läsare som tycker att detta är obehagligt. Men det är viktigt för mig att berätta den här historien för det är dags att vi börjar belysa sjukdomar som kvinnor har. Det är dags att vi slutar nöja oss med vaga diagnoser och felaktiga behandlingar eller inga behandlingar alls.

Jag fick min mens första gången när jag var runt 11-12 år. Jag har alltid haft stora blödningar och en hel del kramper. Precis som min mamma har haft och min mormor före henne. Men det har aldrig varit så pass att jag inte har kunnat gå till jobbet eller liknande. Det har bara varit obekvämt och jag har alltid sett till att ha gott om bindor, tamponger och smärtstillande hemma.

När jag var 16 började mina riktiga problem. Jag fick mens och sedan slutade jag inte blöda. Efter två veckor pratade jag med min mamma som bokade tid på ungdomskliniken. Jag fick träffa en gynekolog som såg ut som en tomte. Han undersökte mig, vilket var jobbigt för mig vid 16 år, och skrev ut ett läkemedel som heter Provera. Det innehåller en syntetisk version av hormonet progesteron. Jag skulle äta en tablett om dagen i tio dagar före beräknad mens i sex månader. Ingen förklarade varför eller vad som var fel på mig och jag var för ung och för omtumlad för att fråga.

Jag åt tabletterna som jag skulle och första mensen blev en chock. Kramperna var så kraftiga att jag inte kunde gå till skolan och jag blödde så kraftigt att dubbla skydd inte räckte en timma. Men tabletterna hjälpte. Efter 6 dagar försvann mensen, så jag fortsatte äta dem i sex månader trotts att mensen var mardrömslik.

I tre månader efter det att första omgången med tabletter var avklarade så hade jag regelbundna menstruationer, när jag slutade ta tabletter så återgick de till att bli som vanligt igen. Men den fjärde månaden så slutade inte mensen igen utan jag fortsatte att småblöda. Denna gången sa jag inget för jag ville verkligen inte äta tabletterna igen. Jag småblödde ett par månader tror jag och sedan slutade det och med det slutade nästan mensen helt och hållet.

Under de närmaste åren så hade jag väldigt sällan mens, vilket var skönt, när jag hade mens så kom den ibland regelbundet ett par månader för att sedan försvinna eller så  fortsatte jag blöda ett par månader innan den försvann igen. Jag kunde leva med det så jag gjorde inget, det var ett ämne som jag inte var bekväm med.

När jag var lite drygt 20 år så slutade jag inte blöda, inte ens efter tre månader av småblödningar. Så till slut sökte jag hjälp. Och exakt samma sak hände denna gången. Jag fick Provera, åt den i ett halvår med menssmärtor och blödningar som inte går att beskriva. effekten satt i ett par månader och sedan var jag tillbaka till att inte sluta blöda igen. Denna gången gav jag dock inte upp utan sökte hjälp igen. Jag fick en ny omgång Provera och stod ut i sex månader till. Efter den omgången försvann mensen igen och jag brydde mig inte. Jag var bara glad att slippa Proveran.

Strax där efter så var det dags att diskutera preventivmedel med barnmorskan, något annat än kondomer. På grund av min familjehistorik, mormor som dog av hjärntumör och mamma som hade haft två omgångar med bröstcancer så avrådde barnmorskan från alla preparat med hormoner. Så jag valde pesar och det fungerade utmärkt för mig.

Mensen kom och gick lite som den ville i ett par år. Jag hade lärt mig att leva med det. Min mamma har haft samma problem så det kändes som att det var oundvikligt och jag ville verkligen inte äta Provera igen. Jag hade mer eller mindre kommit fram till att barn förmodligen var en omöjlighet för mig. Min mamma var 43 när hon lyckades bli gravid första gången. Det var jobbigt, men man vänjer sig vid tanken.

När jag var runt 30 så fick jag min nästa episod av att jag inte slutade blöda. Då hände det så enormt mycket annat i mitt liv att jag faktiskt inte alls orkade ta tag i det. Faktum är att när jag väl sökte läkare så berodde det på att jag var yr och mådde allmänt konstigt. Mitt blodvärde låg då på 73 g/L (normal värde ligger runt 120-150 g/L). Det är vad som händer när man blöder konstant i ett år, kroppen kan inte hänga med. Jag fick träffa en gynekolog, väldigt trevlig sådan. För första gången försökte någon förklara vad som var fel. Hon förklarade att jag hade låga halter av progesteron, eller gulkroppshormon, som reglerar menstruation. Hon ville ge mig Provera igen, hon förklarade det som att man försöker chock kroppen till att börja producera hormonet på egen hand. Som att starta en bil med elkablar. Jag var väldigt motvillig men det var ju hon som visste vad hon pratade om. Jag åt en ny omgång Provera under ett halvår, hade samma biverkningar, och samtidigt åt jag järntabletter i dubbel dos. Även denna gången försvann mensen och jag nöjde mig med det, speciellt eftersom mina blodvärden var normala.

För lite drygt ett år sedan så började allt igen. Jag började blöda och slutade inte. För att vara helt ärlig så orkade jag inte bry mig. Jag orkade inte gå igenom allt igen. Jag gav upp och lät det vara. Jag försökte se till att äta järntillskott och hålla ut.

Under en längre period nu har jag känt mig trött och hängig. Men jag tänkte att det berodde på att jag har börjat motionera mer, att det snart är semester och att våren har varit ganska hektisk på jobbet. Men så i måndags så kände jag att det kanske var dags att ta tag i det. Jag ringde först vårdcentralen som bad mig ringa direkt till gyn. När jag pratade med gyn så blev de väldigt oroliga och jag fick en akuttid på ett sjukhus i grannstaden dagen där på. Hennes känsla av att det var brådskande gjorde mig nervös.

Så i tisdags så skjutsade min mamma mig de 8 milen till grannstaden och jag fick träffa gynekologen, och större tur har jag nog aldrig har haft.

Det första hon gjorde var att ta ett stickprov på mitt blodvärde. Det låg på 65 g/L. Hon var förvånad att jag fortfarande stod på benen och kunde jobba heltid. Efter det så gav hon mig en diagnos efter att ha lyssnat på mig i 10 min; PCOS – Polycystiskt ovarialsyndrom. Det förklarade alla mina symptom enligt henne. Hon var förvånad att ingen hade gett mig diagnosen tidigare. Hon fastställde den genom ultraljud av mina äggstockar där hon visade mig vad som tydligen är klassiska pärlband av omogna ägg.

Förutom en diagnos (som för mig är en vansinnig lättnad) så hade hon en lösning på problemen. Det var så enkelt som en hormonspiral. Hon satte in den på en gång. För säkerhets skull så tog hon även ett venprov för att testa mitt blodvärde och det visade sig vara så lågt som 58g/L. Så jag blev inlagd och fick två påsar med blod, blev sjukskriven i två veckor och ska tillbaka på återkontroll en gång i veckan för att se om jag behöver mer blod eller om dubbla doser av järntabletter räcker.

Min läkare berättade att jag är född med äggblåsor som sällan mognar på egen hand. Detta gör att jag inte producerar progesteron regelbundet och inga mängder av Provera kommer att förändra det, det är bara en tillfällig lösning. När medicinerna försvinner ur kroppen så försvinner deras verkan. Man kan välja att äta Provera mer permanent när man har POCS men med tanke på mina biverkningar så ansåg hon att det var ett absoluta sista alternativ.

Detta är två dagar sedan. Jag är nu helt fri från blödningar och kommer förhoppningsvis att vara så de närmast fem åren. Jag vet saker om min kropp som jag inte visste för en vecka sedan. Jag vet att det inte är omöjligt för mig att bli med barn, tvärt om så svarar de flesta med POCS väldigt bra på till exempel IVF, vi har mer ägg än de flesta andra. Jag vet att jag har svårt att gå ner i vikt och hålla vikt jämfört med andra, jag vet att det är ärftligt så sannolikheten att min mamma har haft det här hela sitt vuxna liv är stort. Jag vet att jag kan göra något för att må bättre. Jag är glad och lycklig över allt detta.

Men samtidigt så är jag lessen och arg. Det är en enkel diagnos, det tog en läkare tio minuter att ställa den och ytterligare tio minuter att bekräfta den. Jag borde inte ha behövt vänta i nästan 20 år på att få den och få den hjälp som jag behövde. Visst hade jag kunnat kämpa mer för att få en diagnos, men jag visste inte att det fanns en diagnos. Och ska jag verkligen behöva veta mer än min läkare? Är det inte en läkares uppgift att ta reda på varför jag inte mår bra? Precis som att det är en bilmekanikers jobb att veta varför en bil inte fungerar eller mitt jobb att ta reda på varför kundens dator inte går som den ska.

Jag är ledsen därför att jag vet att många kvinnor delar min berättelse och att ännu fler kvinnor där ute i dagens Sverige fortfarande lever med ovisshet. Kvinnobekymmer botas allt för ofta med kortsiktiga lösningar eller genom att klappa en på axeln och föreslå att man tar en Ipren och väntar tills det går över.

Vi måste våga tala om dessa sjukdomar, vi måste våga erkänna att vi lider och inte mår bra. det ska inte vara pinsamma hemligheter, det ska vara våran rätt att få hjälp att leva drägliga liv. Därför delar jag min historia och jag skulle bli glad om andra vågade göra samma sak. Vill du dela din historia men inte har en egen blogg eller vill vara anonym? Kontakta mig så kan jag publicera din historia här.

Jag hoppas att ni tar hand om er.

Semesterlugn på jobbet

Fördelen med att ha sen semester är att man jobbar när alla andra, inklusive våra användare, har semester. Lugnet som lägger sig över kontoret är otroligt. Samtalet rör sig mer om pokemon, senaste spelen och bra böcker än om supportfrågor. 

Det är skönt med lite lugn och ro. Själv spenderar jag lugna stunder med att titta på Overwatch och lära mig att spinna på slända. Jag tror det blir en mössa….

Det är skönt med lugn och ro. Mindre skönt när alla kommer tillbaka från semester och har glömt lösenordet. Men det är lagom till jag går på semester.

Leva på landet utan bil

Livet på landet har alltid varit det som lockat mig. Städer har sin charm men jag vill inte bo i en. När jag flyttade till mitt lilla hus så fick jag höra att jag aaaaldrig skulle klara av att bo där, ensam kvinna utan körkort.

Att inte ha körkort och bil är påfrestande ibland. Att hitta alternativ till att köra hem otympliga varor är knepigt, busstiderna är inte alltid de bästa, under sommaren slutar bussarna utanför att gå så då blir det till att knata/cyckla till byn och ta bussen därifrån. 

Men helt ärligt så är det inte så jobbigt som jag var rädd att det skulle bli.

Det är billigt att skippa bilen. Jag känner dessutom mig själv så pass att jag vet att jag skulle välja bilen även om jag kunde gå. 

Dessutom får man uppleva saker när man går till bussen som man annars lätt missar. Så här ser en vanlig promenad till bussen ut när jag åker till jobbet:

Vem vill inte starta sin dag på det sättet?

Dessutom, sedan Pokemon GO kom så hittar man alltid något att sysselsätta sig med.

Men även om jag ser alla fördelar med att inte ha bil så är det nog dags att bli vuxen och skaffa körkort. Kanske mest för att det tar emot att tänka på att promenera till busshållplatsen i byn under jullovet när snö och kyla är en risk.

Ibland tappar man hoppet

Det dök upp ett mail på jobbet. Kvinnornas omklädesrum får kodlås och vi fick koden utskickad. Varför denna uppgradering? För att det blivit vanligt att vissa män ”råkar” gå fel.

image

Ärligt talat så trodde jag att man idag hade kommit ifrån sådant beteende, även om man är man. Hur man nu kan skylla på att man råkade göra ett misstag och ta fel omklädningsrum är ett mysterie då männens och kvinnornas omklädningsrum ligger i helt olika delar av byggnaden och kvinnornas har en stor siluett av en person i klänning på dörren.

Jag drabbas inte, jag behöver inte använda omklädningsummet. Men det är sådana här tillfällen då jag tänker: radikala feminister har rätt, någon behöver ändra mäns inställning till rätt och fel. Kvinnor ska väll ändå inte behöva låsas in för att få vara i fred.