Tro och vetenskap

Jag är i grunden en person som gillar ordning och reda, ja kanske inte i hemmet för där har jag min egen sorts ordning (även kallat kaos) men jag är tillräckligt mycket av en oxe för att uppskatta stabila och påtaglig fakta. Det var faktiskt en av de få sakerna som jag tyckte var jobbigt när jag läste arkeologi, bristen på bevis. Å andra sidan så var det nyttigt att få lära sig att lägga fram en teori och att följa logiska steg utan att för den saken skull använda sig av cirkelresonemang.

Många som är religiösa eller troende ser vetenskapen som en fiende, som något som försöker ta bort eller förminska det gudomliga i världen. Så är tron och vetenskapen dödliga fiender? Utesluter det ena det andra? För min del så skulle jag säga att de tvärt om komplimenterar varandra, att de kan samexistera i harmoni.

Låt mig ta ett exempel. Du är på ett bröllop och får smaka på den mest underbara bröllopstårtan som har existerat. Smakerna komplimenterar varandra och de olika texturerna överraskar och förhöjer upplevelsen. Du skulle helt enkelt kunna äta upp resten av den tolvvåningshöga tårtan helt själv och varje tugga är nästan en religiös upplevelse. Du pratar med konditorn och han visar dig receptet på denna enastående tårta. Sedan tar du en tårtbit till och äter. Smakar den andra tårtbiten sämre på grund av att du fått se receptet? Troligtvis inte, snarare kanske den smakar bättre för du kan nu uppfatta svaga smaknyanser som du vet finns där men som du inte kände första gången, du vet även att alla ingredienserna är ekologiska, naturliga och av högsta kvalité, inga e-ämnen här inte.

För mig är naturen som tårtan, min tro är som smaken och vetenskapen är receptet. Att få en chans att läsa receptet ger en helt ny förståelse och vördnad för naturen, för det som jag upplever varje dag och det försvagar inte min tro utan tvärt om så blir den mer fast på grund av det som vetenskapen lär mig. Det finns vissa fakta som vetenskapen har tagit fram som helt enkelt verkar vara för precisa för att vara slumpade.

Till exempel så finns det ungefär 20 stycken nummer inom fysiken som beskriver saker som massan av en elektron, styrkan av gravitationen och styrkan av svag och stark nukleär kraft osv. Om dessa nummer sköts åt ena eller andra hållet med bara en ett par tusendelar så skulle universum så som det ser ut inte kunna existera. Ta tex massan av en elektron, om massan var något högre så skulle stjärnorna inte kunna brinna, inte kunna ge ljus och värme. De skulle helt enkelt fräsa ut. Utan stjärnor skulle livet inte kunna existera.

Inte ens vetenskapen kan förklara hur dessa nummer existerar, vissa teorier har trovärdiga förslag så som strängteorin, men inga bevis.

Så antingen accepterar man att vi lever i ett universum som har lyckats slumpa fram ungefär 20 viktiga nummer som gör att universum faktiskt kan existera. Eller så tror man att de 20 numrerna inte alls är någon slump. Jag är prenumerant på den senare teorin, precis som jag inte tror att det är slump att man använder x antal tsk bakpulver i en tårtbotten.

Ibland tror jag att fysik, kemi, matematik och liknande är gudarans gåva till oss för att vi ska kunna läsa receptet på deras tårta. Det blir som ett gemensamt språk som låter oss få en liten glimt in i hur otrolig världen egentligen är. Så komplex men samtidigt så enkel. Om man inte får en kännsla av mirakel genom att läsa fysik så vet jag inte när man ska få den :).

Teriyaki lax med tillbehör

Första dagen i det japanska köket gick väldigt smärtfritt. Jag blev riktigt imponerad när jag satte mig ner för att äta.

Rätterna är (underst från vänster till höger) ris, lax teriyaki med riven daikon, Sumashijiru soppa med räka, citron och morot, (överst från vänster till höger) haricoverts med ingefära, soja, ett glas te och snabb vitkåls pickles med chili och citron.

Det första jag slogs av är att jag har alldeles för lite småskålar :). Jag har gott om tallrikar och lite större skålar, men just skålar som rymmer ca 2 dl eller mindre är det ont om. Men i övrigt så var det inga större bekymmer, ja förutom att jag överkokade riset något då jag var lite upptagen med att koncentrera mig på laxen.

Recept:

Snabbpickles med vitkål

10 dl fint strimlad vitkål
1 tsk salt
2 tsk fint strimlat citronskal
2 tsk fint strimlad röd chili

Strimla vitkålen fint och häll i en skål. Häll över saltet och ”knåda” vitkålen med båda händerna. Efter en liten stund börjar vitkålen vätska och bli mer och mer genomskinlig. Vitkålen är färdigknådad när den är helt genomskinlig och har krympt ihop till ungefär hälften. Ta upp kålen och krama ur all vätska och lägg i en ny bunke. Blanda ner citronskalet och chilin. Man kan använda andra smaksättare om man vill.

Haricoverts med ingefära

En bunt haricoverts (ca 50 g)
½ tsk riven färsk ingefära
salt och peppar
olja

Värm en stekpanna med lite olja i. Lägg i haricoverten och låt dem steka tills de nästan är färdiga. Tillsätt ingefäran och lite salt och peppar och låt steka i 1-2 minuter. Lägg upp.

Lax teriyaki med riven daikon

En portionsbit lax
salt
1½ msk soja
1 msk mirin
1 msk sake
1 tsk socker
en bit daikon (vit rätika) eller ett par rädisor

Strö ut salt på en skärbräda, lägg den avsköljda och avtorkade laxbiten på saltet och strö över mer salt. Låt ligga i ca 15 min innan du sköljer och torkar av laxen (detta gör man nästan alltid med fisk i Japan för att ta bort fisklukt och få en något mildare smak). Blanda soja, mirin, sake och socker och rör tills sockret har löst sig. Lägg laxen i en skål och häll över marinaden, låt stå 15-20 min. ta upp laxen och låt den rinna av men spara marinaden. Värm en stekpanna med lite olja och lägg i laxen på medelvärme. Stek i 4-5 min, tills laxen fått färg. Under tiden river man daikonen eller rädisorna och låter dem rinna av i en sil. När laxen nästan är klar häller man över marinaden och låter det småputtra i 2-3 min tills laxen precis är klar. Lägg upp laxen men låt såsen reduceras lite i pannan. Häll sedan över ett par matskedar av såsen över laxen. Kram ur daikonen och lägg bredvid laxen.

Sumashijiru soppa med räka, citron och morot

½ grönsaksbuljongtärning
2 dl varmt vatten
en liten bit morot
en liten bit citron
en räka

Detta är inte äkta japansk soppa eftersom jag inte har fått tag på japansk buljong så får jag nöja mig med vanlig buljong. Koka upp vattnet och rör ut buljongtärningen i det. Skär morotsbiten snyggt (det syns inte på bilden men min var skuren som en blomma), gör en liten citronskiva av ca 1/4 citron ring och skala en räka. Lägg de tre tillbehören i en skål och häll på den varma buljongen.

Resultat

Det är något av det godaste jag har ätit på länge! Allt kompletterade varandra och smakerna var väldigt… rena… i brist på bättre ord. Laxen var mjuk och lite sök med en brytning till daikonen som smakar lite som rädisa. Haricuverten var lite mjuka och hade den där underbara ingefärssmaken och vitkålssalladen var både lite syrlig och lite het med tuggmotstånd. Ja jag säger då det… Jag tror inte jag slutade äta för än allt var slut. Soppan”åt” jag sist som en avslutning på måltiden och det var väldigt behagligt att dricka buljongen faktiskt. Jag blev väldigt positivt överraskad för jag trodde att jag skulle ha lite problem just med soppan.

Men verkligen tummen upp. Detta är något jag ska göra igen.

Fördelar jag upptäckt hittills:

-Väldigt lätt att laga till en person. Det enda som jag behövde göra mer av än vad jag åt var vitkålssalladen men den kan man ha stående i en burk ett par dagar i kylen.

-Mättande. Jag blev behagligt mätt utan att vara proppmätt.

-Spännande att äta. Eftersom måltiden är gjord för att skapa kontraster så upplevde man det verkligen som man fick lite av varje. Något var lite tuggmotstånd, annat var mjukt, något var sött, annat var syrligt osv. Det gör det roligt att äta.

-Vackert. Alla små skålar med mat av olika slag är väldigt tilltalande för ögat och vi vet ju alla att man äter lika mycket med ögonen som med munnen.

Nacktdelar jag har upptäckt hittills:

-Lite omständigt. Riset är en hel liten ceremoni att göra i ordning och koka och likadant med fisken. Jag tror att det snarare handlar om vana än något annat. Man måste helt enkelt lära sig att planera hur man lagar maten på ett annat sätt.

Som en liten bonus så kokade jag lite för mycket ris så det blir onigiri till kvällsmat, eller iaf en svensk variant. Då jag inte hade några inlagda plommon (jag måste verkligen få tag på en asiatiskbutik) så tog jag inlagda gröna tomater. Det var lite knepigt att få riset till bollar, men med mycket vatten på händerna lyckades jag till slut.

Det var första dagen med japansk mat, men definitivt inte den sista 🙂 

Det japanska köket

Sushi och kockar med svingande knivar, det är nog det vi mest förknippar med det japanska köket. Men det finns så mycket mer, det japanska köket är i många sätt unikt och samtidigt har det naturligtvis mycket gemensamt med sina grannar.

Det som ofta utmärker en japansk måltid är strävan att varje råvara ska vara stjärnan och smaken ska stå för sig själv. Därför serveras det många små skålar och tallrikar där varje del av måltiden får sin egen plats. Detta till skillnad från oss här i väst som lägger alla, eller i alla fall de flesta, delarna av måltiden på samma tallrik. För japaner är matlagning mer som en konst där balans, harmoni och kontraster ska framhävas.

Historia

 

De första influenserna på det japanska köket som man kan spåra kommer från Korea. Det var till exempel från Korea som japanerna hämtade det numera berömda japanska risvinet Sake omkring 700 e.Kr.

Under samma period så kom det även influenser från Kina. Det var sådana influenser som fick japanerna att börja använda soja (hishio). Men några av de största influenserna var buddismen och konfucianismen, två religioner vars ideologier påverkade hela det japanska samhället och då även den japanska maten. De buddistiska munkarna var vegetarianer och detta smittade av sig på det japanska köket och ledde till att kött från fyrfota djur nästan helt uteslöts.

När Japan öppnades mot omvärlden under Meijin-perioden (1867-1911) började dock västerlänningar komma in i landet och med sig förde de köttet från gris och ko. 1872 skapade kejsaren en sensation när han offentligt åt biff under det japanska nyåret för att bevisa att det inte var farligt. Efter det började biff och fläsk sakta återvända till det japanska köket, men än i dag är fisk och fågel långt mer vanligt.

Det var även munkarna som förde med sig det gröna teet till Japan. Något som idag dricks till varje måltid samt ett par gånger där emellan. Idag består en måltid i ett japanskt hem till största delen av fisk och grönsaker, även om riset självklart är mittpunkten.

Ris

Riset är den viktigaste ingrediensen i de flesta måltider i Japan och äts i de flesta familjer tre gånger om dagen, frukost, lunch och middag. Under 1000-talet betalades ofta viktiga arbeten med just ris, på den tiden var det en lyxvara som långt i från alla hade råd med. Förut att man äter ris som ris så gör man små kex av riset (sembe) och naturligtvis det berömda risvinet sake. I Japan använder man det rundkorniga riset och inte det långkorniga som är vanligast här i Sverige. Men det finns kortkornigt ris att få tag på i Sverige, ofta går det under namnet ”Sushiris”. I brist på annat kan man även använda grötris.

ris som man får över efter måltiden kan man spara och göra så kallade onigiri av. Onigiri är risbollar som man kramar av kallt ris och som kan innehålla någon syrlig fyllning som inlagda plommon eller rullas i sjögräs och sesamfrön. de äts kalla med fingrarna och är en vanlig lunchrätt, som våra lunchmackor.

Soppor

Någon slags soppa (shirumono) är nästan lika självklart vid måltiden som skålen med ris. Ofta används dashi (ett pulver gjort på torkad fisk) eller kyklingbuljong som bas i de klara sopporna man äter till måltiden. Mer känd i Sverige är Miso soppan som är är gjord på misho pasta (från sojabönor).

Te

I Japan använder man övervägande grönt te. Det gröna teet kommer från samma planta som det svarta och det vita teet men skördas och torkas på annorlunda sätt. I Japan serveras teet traditionellt i slutet av måltiden för att få det beska avslutet. Det finns naturligtvis en hel uppsjö av olika teer men de som är lättast att hitta i Sverige är: bancha, houji-cha, genmai-cha, sencha och macha. Bancha är den vanligaste sorten och består av de grova bladen och en del stjälkar, den är mer gul än grön i färgen. Houji-cha är bancha som är rökt och får en väldigt särpräglad och rökig smak, något som ofta faller whiskeyfantaster i smaken. Den serveras ofta kall på sommaren. Genmai-cha är bancha som man har blandat med rostade riskorn. Riskornen ger teet en något nötig smak och en grönare färg. Sencha är en något finare tesort där det inte finns några stjälkar. Den har en vacker grön färg och dricks inte till måltider utan för att njutas. Macha är gjort av de spädaste och finaste bladen på tebusken som sedan blir nermalda till ett grönt pulver. Det är detta te som används vid japanska teseremonier. Det är dyrt och dricks endast vid speciella tillfällen då man vispar ner pulvret i varmt vatten och vispar så att det blir skum.

Upplägg och servering

Det är en mindre vetenskap att komponera en japansk måltid, en måltid är lika mycket ämnad för själens estetiska njutning som för att man ska bli mätt. Det första man ska beakta är att varje måltid ska vara säsongsbetonad och bygga på färska råvaror. Under hösten servers mat på porslin i varma toner, på vintern på porslin i kalla färger, på våren på porslin i pastellfärger osv.

Råvarorna ska behandlas varsamt, till exempel ska grönsaker kokas fort och kylas av för att behålla färg och konsistens. I varje måltid bör de fem grundläggande smaksensationerna finnas med; varmt, surt, salt, sött och bittert. Det bör även finnas rätter som erbjuder tuggmotstånd så väl något som är mjukt vid varje måltid.

Hur man lägger upp maten på tallriken är lika viktigt. först gäller det att skapa en färgkontrast mellan maten och tallriken/skålen. Lax läggs på gröna tallrikar, ljusa maträtter på mörka fat och så vidare. Till skillnad från västerländsk uppdukning där man strävar efter symmetri och balans, strävar man mot asymmetri inom den japanska skolan. Det är till exempel viktigt att det finns en ”negativ yta” på en tallrik, det vill säga en tom yta som ska stå i kontrast till den yta där maten är upplagd. Dessutom placeras gärna runda rätter på fyrkantiga tallrikar och tvärt om.

När man serverar måltiden finns det ett par riktlinjer att gå efter. Till vardags serverad (som jag nämnde tidigare) alla rätter samtidigt i olika små skålar och tallrikar. Då bör man duka så att ätpinnarna ligger närmast personen med spetsen på ett pinnställ, pekandes mot vänster. Risskålen ställs mot personen längst till vänster och soppskålen mot personen längst till höger. Kött/fisk/fågel placeras mellan dessa två skålar och sallader, grönsaker, pickles, dippsåser och liknande arrangeras över dessa.

Vett och etikett

Ett par snabba tips för att klara sig igenom en japansk måltid:

Ätpinnarna: Hålls alltid med en hand, aldrig två. Man använder dem inte att trä upp mat med utan ”griper” alltid tag om maten. Man tuggar eller suger inte på pinnarna. Man sätter aldrig pinnarna i riset, det gör man bara när man offrar ris åt de döda och anses därför illavarslande om det görs vid matbordet. Lägg tillbaka pinnarna på pinnstället när du dricker eller tar en paus för att prata. Dra inte en skål närmare med hjälp av pinnarna. Vifta inte med pinnarna när du pratar, tänk dig själv om någon satt och viftade med kniv och gaffel vid matbordet.

Om det serveras räkor med skal får man skala dem med händerna för att sedan äta dem med pinnarna. Slicka dock inte på fingrarna, använd servett.

Om det serveras hel fisk får man hålla fisken lätt med ena handen medan man plockar bort köttet med pinnarna.

Risskålen lyfter man upp mot munnen och ”skyfflar” sedan in riset med hjälp av pinnarna.

Soppan dricks direkt ur skålen, håll då skålen med båda händerna. Sörpla gärna.

Sake serverar man sig inte själv. Istället serverar man sin bordsgranne som returnerar tjänsten. Innan maten händer det att man skålar i sake (campai) och då tömmer man skålen med sake i ett svep. Efter det får man däremot smutta på saken.

det får räcka för denna gången. I morgon kommer första testet av japansk matlagning 🙂

Följ med på matresa och utmaning

Nu har jag bestämt mig att jag ska börja laga lite rolig mat. För att få lite inspiration tänker jag ta mig an utmaning att lära mig laga mat från ett av mina favoritkök; det japanska. Därför ska jag minst en gång i veckan försöka mig på att laga en japansk måltid. Men nu tänker jag dessutom utfärda en utmaning till alla mina läsare.

Under april och maj så utmanar jag er att våga er på att en gång i veckan prova att laga mat från ett land som du själv väljer. Välj ett land vars mat du tycker är riktigt läcker, som du är nyfiken på eller välj på måfå. Tanken är att under två månader dyka in i en helt ny matkultur, studera olika rätter och hur man behandlar olika råvaror och seder och traditioner som finns runt maten. Helt enkelt en djupdykning i en ny kultur. Om ni har en blogg så skriv ett litet inlägg om vad ni har lagat för maträtt just den veckan och om ni har lärt er något nytt. När de två månaderna har gått kan ni förhoppningsvis integrera en eller två rätter i vardagsmaten och kanske har ni hittat en eller två nya råvaror som ni älskar.

Så varför har jag valt det japanska köket? För det första så gillar jag japansk mat, de använder mycket råvaror som jag gillar. Dessutom så är det japanska köket väldigt säsongsbetonat i val av råvaror och det är något som jag behöver bli bättre på. Det skadar ju inte heller att det är nyttig mat med mycket grönsaker som lagas och serveras. Sist men inte minst så är jag väldigt lockad av sättet som japaner äter sina måltider, många små rätter i olika skålar där alla råvaror få tas sin plats och varje smak ska lyftas fram.

Men jag får erkänna att när tanken väl dök upp i mitt huvud så kändes det lite skrämmande. Dels så ger jag mig ut på helt nya vatten och dels så krävs det ett helt nytt grundskafferi och en hel del nya råvaror som ska hanteras på rätt sätt. Men så tänkte jag att det är bara ursäkter för att jag inte vill ge mig in på något där jag inte är van, där jag kan misslyckas. Mat är något av min tryggazon, jag vet att jag kan laga mat och det kommer naturligt för mig. Men när det kommer till japansk mat så är jag ute på helt nytt vatten. Men det är nyttigt att våga ta det där steget utanför den säkrazonen. I värsta fall får jag äta smörgås till middag någon gång då och då. Det här med att man måste köpa nya ingredienser som inte ingår i ens vanliga skafferi kan ju kännas läskigt, kanske slöseri med pengar. Men å andra sidan så kanske jag slipper köpa andra basvaror som jag kanske skulle behövt fylla på.

Det som man absolut behöver är en bra och lättförstådd kokbok för det köket man väljer. Den boken jag kommer att använda mig av är Lättlagat japanskt av Benita Ramel som tydligen har gått ur produktion men fortfarande finns att köpa som begagnad på bokbörsen. Den kombinerar historia, en grundlig genomgång av de vanligaste ingredienserna och ceremonier kring mat med väldigt många lättlagade recept.

Jag kommer att dra igång min del av utmaningen i morgon med ett inlägg om japansk mat. För att sedan följa upp det i veckan med i alla fall en måltid.

Jag hoppas det finns andra som vågar anta min utmaning, det vore i så fall roligt om ni skrev en liten kommentar här 🙂

De två stereotyperna

När jag berättar att jag sysslar med magi så får jag ofta samma kommentar från folk, nämligen ”Du som ser så normal ut”. Det är väl bara att tacka och ta emot antar jag. Men jag har grunnat lite på varför detta skulle påverka min förmåga att utföra magi. När man tittar runt lite så verkar det florera två olika stereotyper av hur en häxa/wicca/magiutövare ska se ut och uppföra sig. Ofta ser man samma stereotyper i media när det börjar dra sig närmare påsk, valborg, midsommar och halloween. Så det är inte konstigt att folk i allmänhet har svårt att se mig i något av dessa fack.

Jag tänkte ta en lite närmare titt på dessa två stereotyper, vad som skiljer dem åt, vilka likheter som finns, vad de verkar representera och så vidare. Inlägget är skrivit med lite av glimten i ögat även om det faktiskt är baserat på allvarligare funderingar.

Flummhäxan

Flummhäxan känns igen på yviga och färgstarka kaftaner, gärna i kombination med långt hår och någon slags huvudbonad av indisk eller indiansk härkomst. Den självklara accessoaren är ett pentagram i samma storlek som en navelkapsel runt halsen, gärna i guld, trä eller glittrande material. Kombineras gärna med 10-30 ringar av olika storlekar och symboler/stenar på samt armband.

Har sitt ursprung i hippierörelsen och new age kulturen och plockas gärna fram i media kring påsk, valborg och midsommar. Är konstant glad och sprudlande vilket ämne hon än diskuterar.

I hennes värld är allt fluffigt, ulligt och gulligt och världen vore mycket bättre om alla bara satte på sig en rosa kaftan. Hon väljer och blandar bland olika panteon beroende på humör och dag. Enligt henne är de nästan samma sak och gudar och gudinnor är trevliga varelser utan dåliga sidor som existerar för att sprida kärlek, ullighet och lycka i världen.

Hennes hem speglar hennes klädsel och är full av färger. Med ett enda steg kan du ta dig från ett buddhistisk bönepelare till en shamansk trumma och vidare till en plansch som visar ärkeänglarnas hierarki.

Hon tror på att alla ska ha tillgång till all kunskap och delar gärna med sig av både formler, besvärjelser och recept till alla som frågar. För henne är magi något som alla kan utföra och så länge den utförs med kärlek finns det inga problem och inga konsekvenser förutom att världen kommer att bli lite gulligare och fluffigare.

Ord som hon gärna använder är; kärlek, positiv, namaste, modergudinna/moderjord och ordet ljus i kombination med andra positiva ord så som kärleksljus.

Vampyrhäxan

 Vampyrhäxan är Flummhäxans raka motsatts när det kommer till val av kläder. Här är det svart som gäller. Gärna lite goth eller emo. Däremot delar de en förkärlek till fotsida, kaftanliknande plagg. I Vampyrhäxans fall bör klädseln dock ha någon form av huva eller kapuschong. Accessoarer brukar innefatta ett silverpentagram i samma storlek som ett brunnslock runt halsen. Vid speciella tillfällen även en pannring och ringar runt fingrarna.

Hon har sitt ursprung i Hollywoods framställning av häxor och har under senare år blivit mer populär som en motreaktion till Flummhäxan. Hon ses främst i tv runt halloween och i olika ”dokumentär serier” och tar sig själv och alla frågor på största allvar och med stor koncentration.

Hennes värld är allvarlig och svart och vit. Till 90% följer hon Hecate och någon onämnd gud. Enligt henne ska häxkonst ärvas eller möjligen läras ut, men inte till vilka som helst.

Hennes hem är ofta centrerat kring altaret där redskapen ligger uppradade efter konstens alla regler. redskapen är specialköpta/gjorda för sin tilltänkta uppgift, det skulle aldrig falla henne in att använda en mortel från köket för att stöta örter till magi.  Hennes bokhylla är fylld av böcker om Hecate, om traditionell wicca och häxkraft.

Magi är till för ett utvalt fåtal som har visat sig värdiga på det ena eller andra sättet. Hennes Book of Shadows och Grimoire äger ingen tillträde till förutom hon själv.

Ord hon gillar att använda är; initiation, dold, mörker, lärdom, allvar och att påpeka hur exklusiv hennes ställning inom magi är.

   Så är de här stereotyperna ”farliga”? Ja och nej. Jag bryr mig egentligen alls om att Agda 47 sitter i Godmorgon soffan i mintgrön kaftan med röda solrosor på och pratar om hur alla på jorden kan bli lyckliga om de bara började tänka rätt. Vi har alla våra egna vägar att gå och jag säger inte att hennes är fel. Vad jag däremot har något emot är när det bara är Agdor som visas. Så människor som aldrig har träffat en wiccan/häxa/kalla det vad du vill i verkliga livet får uppfattningen att vi alla är sådana. Det gör det svårt för oss andra att bli tagna på allvar när vi försöker ta upp seriösa frågor till diskussion.

Inte för att vi underlättar saken för oss själva att bryta oss fria från stereotyperna. Häxor/wiccaner/liknande folk tycks ha ett inbyggt dåligt sinne för pr, eller så bryr vi oss helt enkelt inte. De flesta hemsidor och bloggar i ämnet fylls av bilder på klassiska häxor, gärna i sexiga poser. Vi låter dessutom dessa Flumm- och Vampyrhäxor ta åt sig allt strålkastarljus. Inte konstigt om allmänheten inte vet att vi finns här när vi håller oss i skuggan.

Varför är det då så viktigt att visa att vi finns? Ja som jag sa så kommer det tillfällen då man faktiskt vill föra en seriös diskussion om sin tro/livsåskådning. Kanske vill man öppna företag, starta fritidsprogram eller liknande. Det är då det kan bli problem om en hel kultur anses som ”oseriösa”. Likaså så färgar bilden av stereotyperna av sig på olika delar i samhället. Om man tittar till tex USA så har det hänt att föräldrar har mist vårdnaden om sina bar på grund av att de varit nyhedningar. Inte för att jag tror att det går så långt här. Men det visar vilka risker det finns med att bli förknippad med en skev bild.

Dessutom så har det att göra med vilka människor som blir intresserade av vårt sätt att leva. Om man är seriös och söker någon seriös livsåskådning kan det lätt hända att man stryker till exempel wicca från listan efter att ha sett Agda i morgon soffan och sedan tittat på ett klipp på youtube med Karin Vampyrhäxa.

Var står jag i allt det här? Jag tror att jag har lite av båda men jag känner mig närmare besläktad med Vampyrhäxan. Fast jag ska nog villigt erkänna att jag började min resa som Flumhäxa.

Ansvar

Jag använder mig ofta av ordet ansvar när jag pratar/skriver om att utöva magi. Det kanske är på tiden att jag faktiskt förklarar vad jag menar med ansvar och min grundsyn på det.

Det finns så mycket här i livet som vi inte kan påverka (eller i alla fall påverka i väldigt liten mån) så som hur andra människor behandlar oss, vädret, lottonummren och så vidare. Därför är det väldigt viktigt att vi faktiskt ta ansvar för de saker vi kan påverka. Med det menar jag att det duger inte att säga att ”det bara blev så” eller ännu värre ”jag hade inget val”.

Just meningen ”Jag hade inget val” är något av det värsta jag vet. Oftast så använder man den när man egentligen menar ”Jag gillade inte mina andra alternativ” för det är ju ytterst sällan vi faktiskt blir tvingade till att göra något mot vår vilja. Men genom att använda de fyra små orden så tar vi helt bort vårt eget ansvar ur situationen. Jag hade inget val – det var inte mitt fel för detta var det enda sättet jag kunde handla på. Istället för att säga att jag valde att göra si eller så därför att det var det bästa alternativet enligt mig. Då tar man ansvar för att man faktiskt gjorde ett val.

Det är det ansvar handlar om för mig. Att göra aktiva val när man kan. Det innebär inte att man alltid gör det som är roligt, bra eller bäst lämpat. Utan det innebär helt enkelt att man är medveten om att man har alternativ men att man väljer att göra på just detta sättet av en eller annan anledning. Det kan vara för att det är lättare, för att man inte vågar göra något annat, för att man är lat, för att man tycker det är roligt, för att det är det bästa alternativet eller en hel hög andra möjligheter. Men genom att erkänna att det är mitt beslut, mitt val, så tar man ansvar för sitt liv och för de konsekvenser som följer.

En stor del i allt det här är vår rädsla för att andra människor ska döma oss för våra val. Ta till exempel uttalandet ”Jag har inget val, jag har inte råd att köpa krav märkt mat”. Det betyder egentligen:  Jag väljer att prioritera kostnader för boende, el, vatten och så vidare framför ekologisk mat. Vilket naturligtvis är helt rimligt, det är en naturlig prioritering som de flesta av oss skulle göra. Men det innebär ändå inte att det inte är ett val man gör.

När man börjar inse att man faktiskt är omgiven av val varje dag och att man ofta prioriterar på ren instinkt, det är då man inser hur mycket man egentligen kan påverka sitt liv. Ta det här med väder. Det gamla talesättet lyder ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” . Det är väldigt sant. Jag kan inte styra vädret men jag kan styra min inställning till vädret. Om jag vaknar upp och inser att det spöregnar så har jag ett val att tänka ”fy vad deprimerande” och sedan känna mig deprimerad resten av dagen. Eller så kan jag tänka ”äntligen lite vårregn så att kärlen släpper” och känna mig lite bättre. Det gör inte att jag kommer att bli mindre blöt på promenaden eller att vattenpölarna blir mindre. Men det påverkar min dag.

Jag vet, det låter som ”new age flumm”, något som en överglad 60-årig herre i pastell batik kaftan med vitt hår och skägg ner till midjan skulle säga. Men saken är att det är inte magiskt, eller new age. Det är att ta ansvar för sitt eget liv och för hur man mår.

Så vad har allt detta att göra med magi? Helt enkelt: Om du inte kan ta ansvar för de små besluten i ditt liv hur ska du då kunna ta ansvar för magi? Om du inte kan erkänna att det är dina egna prioriteringar som gör att du väljer att köpa ”vanlig mjölk” istället för ”eko mjölk” hur ska du då kunna ta på dig ansvaret för eventuella konsekvenser när du gör en pengaformel?

Innan man är mogen nog att ta ansvar för alla sina val så är man inte mogen nog att använda magi. Just därför att inom magin så är valen av största betydelse. Även de små valen som vilka ord man använder eller vilka bilder man frammanar har enorm betydelse. Därför ska man vara väl medveten om att det är just jag som gör valen, det är på mitt ansvar.

Säga att du gör en liten ritual för att få en bil. Du slänger ihop den lite snabbt och lätt och utför den utan större problem. Veckan efter ärver du en avlägsen släktings Volvo från 1975 med spräckt baklucka, två bytta dörrar i två olika färger och som snarare hoppar än rullar fram. Du blir besviken på att universum gav dig den här bilen. Men egentligen är det dina egna val som gav dig bilen. Du kanske inte nämnde vad för slags bil du ville ha, eller i alla fall inte att det skulle vara en nyare årsmodell, kanske tänkte du inte tanken att man borde be att den faktiskt var körbar eller så visualiserade du den inte så bra.

Tänk dig nu att det inte är något så ”världsligt” som en bil du sände dina energier mot. Tänkt dig att det var något mycket tyngre, större, mer omfattande. Tänk dig sedan att samma fel gjordes. ÄR du då beredd att ta ditt ansvar och säga ”Mitt fel, det var mina val”.

Detta är en av anledningarna till att jag sällan uppmuntrar minderåriga att aktivt syssla med magi, det är ett alldeles för stort ansvar att lägga på deras axlar.