Syltad pumpa, rödbets sherry, konserverade morötter och citronsaft

Ja höstskörden fortsätter och det är dags att dela med sig av fler av mina absoluta favorit recept. Många av de recepten vi använder är recept som är på väg att försvinna eftersom många av dessa saker inte görs där ute i stugorna längre. Så därför är jag extra glad att få dela med mig av dem så att de kan få leva kvar.

Det första receptet jag ska bjuda på är syltad pumpa. Inte det vanligaste man hittar i kylskåpet där ute i landet, men så enormt gott. Syltad pumpa blir ganska söt med lite syrlig eftersmak. Passar riktigt bra till kött rätter av olika slag.

Syltad pumpa 

1,5 kg matpumpa
7 dl inläggningsättika
3 dl socker
2 bitar ingefära
1 st kanelstång
8 st krossade vitpepparkorn
8 hela nejlikor

Skala och kärna ur pumpan. Jag valde butternut pumpa men det funkar med alla olika matpumor. Skillnaden i smaken blir inte jätte stor utan den största skillnaden är färgen och konsistensen.

Det är mycket lättare att skala en pumpa när man delat den. använd en sked så går det lätt att gröpa ur kärnorna. En stor fördel med butternut pumpor är att det inte är så mycket kärnor i dem.

Sedan skär man pumpan i bitar, ungefär 1 cm stora tärningar.

Blanda de andra ingredienserna i en kastrull (för de som undrar så om man använder perstorps ättika (den lilla fyrkantiga flaskan med röd kork) så får man inläggningsättika genom att blanda 3 delar ättika med 1 del vatten) och koka upp lagen.

Lägg ner pumpan i lagen och koka tills den blir mjuk, men koka inte så länge att den blir mosig.

Fiska upp pumpa bitarna och lägg dem i glasburkar.

Låt lagen koka ner till ca 2/3 och skumma eventuellt av den. Låt lagen svalna och plocka upp de stora kryddorna och häll sedan lagen över pumpan.

Förvaras svalt och mörkt. Låt den stå minst två veckor innan man äter den.

—-

Nästa recept är en rödbets sherry. Den är enkel att göra, smakar riktigt gott båda att dricka och att använda i matlagningen och är perfekt att göra av de där mindre lyckade små rödbetorna som alltid blir kvar i landet.

Rödbets sherry

10 st normalstora rödbetor eller 20 st små med blast
4 l vatten
2 kg socker
2 pkt russin (totalt ca 500g)
50 g färskjäst
1 st rågbröds skiva

Skölj rödbetorna så de blir fria från jord. Lägg ner dem i en gryta med blast och allt och häll över vattnet och låt koka upp. Låt koka i 2,5 timmar. Anledningen til latt blasten får vara kvar är att den innehåller väldigt mycket av det röda färgämnet så sherryn kommer gå en djupare färg.

När rödbetorna nästan är klara tar man en hink med lock och häller i russin och socker och blandar. När rödbetorna är klara kommer vattnet ha en djupröd färg. Sätt en sil eller silduk över hinken och häll av vattnet ner i hinken. Rör om tills sockret har löst sig.

Ta rågbröds skivan och bred på jästen på skivan. Lägg skivan i hinken så att den flyter på vätskan.

Sätt locket på hinken och låt stå i rumstemperatur i en månad utan att ta av locket.

Efter en månad silar man sherryn genom en silduk eller liknande och tappar upp den på flaskor. Låt dem stå en månad och sila sedan om sherryn i nya flaskor.

Den är drickbar efter andra silningen men smakar absolut bäst efter det att den har fått mogna i ca ett år. Ett bra tips är att sätta en etikett på hinken där man skriver när det är dags att tappa upp den och sedan sätter man en etikett på en av flaskorna. Så hjälper man minnet lite på vägen.

—-

Att konservera saker är en utdöende konst. Vilket är synd för det finns stora fördelar med konservering (eller rättare sagt hermetisering). Dels så kan de färdiga burkarna förvaras i rumstemperatur utan att det påverkar kvalitén. Det påverkar inte heller smaken eller konsistensen på maten och det är lätt att ta fram och värma. Man kan dessutom använda metoden till allt från bär och grönsaker till kött och färdiga måltider.

För mig är det här med konservering nytt och jag provar mig fortfarande fram. Min mamma däremot är uppväxt med konservering och berättar att hon och hennes mormor alltid kontrollerade konserveringsburkarna en gång i veckan så att ingen hade släppt. Om någon hade släppt så var man tvungen att äta upp det som var i innan det blev dåligt. Mamma brukade hoppas att det var köttbullar eller söndagssteken som hade släppt och inte levergrytan.

Men mitt första försök till konservering bestod i morötter. Dels för att jag har det i överflöd och dels för att det verkade smidigt och praktiskt. Min konserveringsgryta köpte jag för 50 kr på loppis. Man kan lika gärna använda en vanlig gryta men men bör ha något i botten så att bubblorna när man kokar inte gör så att burkarna går sönder mot botten.

Jag började med att koka upp vatten och lösa upp en grönsaks buljongtärning i vattnet. Vill man så kan man lika gärna använda lite lättsaltat vatten. Låt buljongen svalna.

Skrapa och skär morötterna i lagom stora bitar. Jag använde små burkar eftersom jag är ensam och det går inte åt så mycket morötter till en måltid. Lägg morötterna i burkarna. Försök att packa dem ordentligt.

Det finns många olika sorters konserverings burkar. Jag använde två olika, dels ett par med skruvlock och dels ett par med gummiring och metall spänne.

Häll sedan på buljongen, men inte ända upp till kanten utan sluta ca 1 cm från kanten.

Sätt fast locket på burkarna. När det gäller burkarna med skruvlock är det viktigt att man inte drar åt locket för hårt. Skruva bara fast det så att du känner att det kommer i kontakt med burkens kant. När det gäller gummiringarna är det bra att torka av kanten på burken så att den är ren innan man sätter på ringen och sedan se till att gummiringen verkligen sluter tätt runt omkring.

Nu är det dags att ladda grytan. Eftersom detta var ett test så hade jag bara fyra små burkar. För att hindra dem från att skumpa runt i grytan och slås sönder mot varandra så stoppade jag rena trasor mellan som stötdämpning.

Sedan rekommenderar jag verkligen att man sätter grytan på spisen innan man fyller på med vatten. vattnet ska gå ca 5 cm över den högsta burken.

Nu ska vattnet koka ordentligt och när det verkligen stormkokar börjar man ta tid. Generellt kan man säga att bär och frukt kompotter kräver ca 30 min, frukt och grönsaker 1 timme och kött kräver 2 timmar. Vattnet ska koka hela tiden.

Kontrollera lite då och då så att vattennivån inte sjunker för mycket. Burkarnas lock ska aldrig vara över vattenytan.

Konserveringen av frukt kan ske vid 80 grader medan grönsaker och kött ska ske vid 100 grader. Jag har tur som har en inbyggd termometer på min gryta där det är utmärkt vad som kan konserveras vid vilken temperatur.

När man tror att det är färdigt så ställer man grytan åt sidan och låter vattnet kallna helt, gärna över natt.

När vattnet är kallt så är det dags att plocka upp burkarna. Det är som att öppna en julklapp. Nu gäller det att kontrollera om burkarna verkligen blivit konserverade. När det gäller de burkar med skruvlock så ser man det genom att den lilla utbuktningen på burken lock har blivit till en liten grop. På burkarna med gummiring så släpper man på metallspännet, om locket sitter fast mot burken med hjälp av bara gummiringen så är det som det ska. Är det burkar som inte blivit konserverade så kan man koka om dem eller så får man äta upp dem.

Nu är allt färdigt och klart. Maten är redo att stå och vänta tills du vill äta den.

Vill man så kan man konservera olika saker samtidigt så länge de har samma koktid.

Jag måste erkänna att jag redan har öppnat en burk med morötter för att smaka. De blev helt perfekta, inte det minsta överkokade (som jag var rädd för) och buljongen gav dem massor med smak. De smakade verkligen färska morötter. Så jag ska ta och konservera fler burkar och till höstslakten ska jag absolut använda metoden för att göra leverpastej.

—-

Det sista receptet är en höjdare, en absolut favorit hos alla som smakat. Det är citronsaft, kanske inte så mycket en höst dryck men eftersom man nu för tiden kan hitta hyfsade citroner året runt i butiker så kan man göra den när som helst när lusten faller på eller lagret är slut. Den är dessutom barnsligt enkel att göra.

Citron saft

 3 st citroner

50 g citronsyra
1,5-2 kg socker
2 l vatten

Tvätta citronerna ordentligt.

Pressa ur saften ur citronerna och häll saften i en stor bunke.

Skär det som är kvar av citronerna i mindre bitar och lägg i bunken.

Häll i socker och citronsyra i bunken.

Koka upp vattnet och häll över de andra ingredienserna.

Rör om tills sockret löst sig.

Låt stå tills det har kallnat.

Sila och häll upp på flaskor eller burkar.

Förvara kallt och frys gärna in det man inte använder.

Späd saften 1 del saft till 5 delar vatten.

Jag häller upp på små petflaskor som går att frysa. Då kan jag plocka upp en i taget utan att behöva oroa mig för att saften ska hinna bli dålig. När jag var liten frös vi in saften i små yoghurtburkar (250g). Då var det lagom att använda en sådan burk till en stor (1,5l) kanna saft. Saften blir extra god på sommaren då man kan lägga i frysta citron skivor istället för isbitar.

—-

Det var allt för den här gången. Jag hoppas ni får stor nytta av recepten och att ni kommer att älska dem lika mycket som jag.

Äpplen här, där och överallt

Just nu är det verkligen äpplen överallt. Eftersom jag hade svårt att hitta äpplen förra året så lade jag in en jätteansträngning i år och pratade med vänner, grannar och annat folk att om de hade äpplen som de inte ville ha så var det bara att ringa.  Så helt plötsligt har jag fått hur mycket äpplen som helst. Inte för att jag klagar. Nu är halva frysen full av äpplemos och det finns påsar med äppelklyftor som är frysta för att användas till bak och till kräm under vintern. Dessutom har det bakats äppelmuffin och äppelkakor och lagats äppelkräm på längden och bredden. Om man ska tro på ordspråket att ett äpple om dagen håller docktorn borta så lär jag inte hamna hos doktorn på länge… Så idag när jag fick en till påse med äpplen så var det självklart vad som skulle göras: Torkade äppelringar.

Det första jag gjorde var att gå ut och kapa ner lite sly från sötbärsträdet. Jag torkar mina ringar över vedspisen och behöver något stabilt att trä upp dem på. Sötbärsved är praktiskt eftersom jag vet att det inte är giftigt. Sedan skalade jag den biten av grenen som skulle ha äpplen på sig.

Där efter gjorde jag i ordning en skål med kallt vatten och citronsyra i. Det för att äpplena inte skulle oxidera och bli mörka. Till slut plockade jag fram skärbräda, kniv, urkärnare och skräpbytta och var sedan redo att sätta igång.

Man tar först ur kärnhuset med urkärnaren. Beroende på hur stort äpplet är så kan det ta ett par omgångar med den. Vill man så kan man skala äpplet. Men ringarna håller ihop bättre om skalet är kvar, framför allt på de lite mer mjöliga sommar äpplena är det en stor fördel att låta skalet vara kvar. Sedan skivar man äpplet i skivor (ca ½ cm tjocka) så att de får ett hål i mitten. Skär bort eventuella kantstötta, bruna, märken i kanten men försök se till att de håller ihop i ringar.  Där efter lägger man ner dem i vattnet med citronsyra och låter dem ligga där i ett tag.

Äppelskivor som går sönder kan man använda till att göra paj, kräm eller liknande. Jag gör så att jag gör en 5-7 äpplen åt gången och när de är klara tar jag upp dem ur vattnet och lägger på en tallrik med en dubbelvikt kökshandduk så de får rinna av. Sedan gör jag en omgång äpplen till. När skålen är full tar jag de avrunna äpplena och trär upp på grenen, lägger äpplena i vattnet på tallriken och gör en omgång äpplen till. Så fortsätter jag tills alla äpplen är färdiga.

Sedan sätter jag upp grenen över spisen och ser till att det är en ganska jämn, men inte för hög värme. Man vill ju inte grilla dem utan bara se till att luften är torr och lite varm. Separera äppelringarna så att de inte hänger för nära varandra, då cirkulerar luften omkring dem och de torkar bättre och snabbare. Beroende på hur mycket äpplen, hur tjocka skivorna är och så vidare så tar det 1-2 dygn att torka dem.

Har man nu ungen vedeldad spis så kan man hänga dem över element eller bra ut dem på ett galler och torka i ugnen på lägsta temperaturen. Se då till att sätta en träslev mellan luckan och ugnen så att luckan står lite på glänt. Det går även bra att torka dem i speciella torkar som finns att köpa för svamp, frukt och grönt.

Jag väljer att torka över spisen dels för att jag gillar när de hänger där och man ser hur de sakta blir till de där goda, sega, ringarna. Men även för att det känns dumt att slösa bort värmen som finns där. Nu när hösten är här och speciellt dagar som denna när det regnar och ruskar så måste jag ändå tända lite i antingen spisen eller kakelugnen. Lika bra att utnyttja det som mest.

Jag använder bomullsgarn som är fäst i krokar i taket för att hålla grenen på plats. Se till att inte använda plastsnören då de kan smälta. Det ska egentligen inte bli så varmt, men det är dumt att chansa. vill man kan man även använda rundstavar i stället för en gren, de är lite enklare att få äppelskivorna att hänga rakt på.

När jag ändå var i gång så använde jag de förstörda ringarna och gjorde två små portionspajer som jag lagade till i vedugnen. Det är lite knepigt att grädda något där och jag har inte helt lärt mig hur jag ska göra för att få en jämn värme. Men de luktade gott och såg smarriga ut så jag hoppas att det blir gott att äta i kväll.

Rätt, fel eller mitt i mellan?

Det finns ett klokt talesätt som säger att livet inte är svart eller vitt utan består av gråskalor. Ibland kan det vara svårt att veta om något är rätt eller fel. Den senaste tiden har jag deltagit i en diskussion på ett spinnforum om det är rätt eller fel att använda lavar när man färgar ull och garn. Det finns i grunden två olika tankegångar kring detta.

Den första säger att det är fel eftersom att många av de lavar som används flitigast är utrotningshotade, växer på begränsade områden och växer så otroligt långsamt.

Den andra menar att även om detta är sant så behövs så lite lavar att det man gör åt under sin livstid inte gör så stor skillnad och det är hur som helst bättre än att köpa industifärgat garn där man släpper ut ett antal kemikalier rakt ut i naturen i många fall.

Ni kan kanske gissa er till att jag sällar mig till den första skaran. Det finns oändligt mycket att säga i frågan men jag ska försöka hålla mig till de viktigaste (i min värld) orsakerna till varför jag anser att man ska undvika att använda lavar.

För det första så även om en individ använder en ganska liten mängd (säg 2 hg) under sin livstid så blir det otroligt mycket om man räknar alla individer. Säg att det finns 5000 människor i Sverige som växtfärgar ull och garn (det är lågt räknat) och alla dessa skulle använda 2 hg lavar under sin livstid. Det skulle innebär att vi avverkade  ca 1000 kg lav per generation. Om man där till lägger att lavar växer ytterst långsamt och dessutom lider av miljöförstöring, förstörelse av deras naturliga biotoper och liknande så blir effekten enorm.

Att ”man alltid har gjort så” är ingen vettig orsak. Vi nöjde oss i tio tusentals år med att använda flintverktyg innan vi upptäckte bronset. Men inte innebär det att det att vi borde skrota datorer, bilar, metaller och liknande och återgå till flintverktygen eftersom ”vi alltid har gjort så”. Människan som art har till stor del överlevt på grund av vår förmåga att utveckla sig och anpassa sig till nya situationer. Så nog borde vi kunna anpassa oss till att inte utrota vissa arter av lavar i vår natur.

Sedan kommer frågan om att det är bättre än att köpa garn som färgats kemiskt i något u-land där allt spill rinner rakt ut i någon flod. Här håller jag med, det är strået bättre. Men bara för att ett alternativ är bättre än ett annat alternativ blir det inte automatiskt rätt. Det är samma logik som om jag skulle säga att det är fel att stjäla godis från barn, så jag stjäl godis från vuxna i stället. Är det bättre att stjäla godis från vuxna än att göra det från barn? Ja för en vuxen person kan göra något åt saken. Men det innebär inta att det är rätt att stjäla godis från vuxna. Det är fel att stjäla godis punkt. Så är det bättre att vi utrotar en eller två lav arter här hemma än att vi tar död på en hel flod någon annan stans och bidrar till att folk arbetar för slavlöner? Ja det är det, men det innebär inte att det är rätt.

Vi får dessutom inte glömma att det faktiskt finns andra alternativ. Det är inte en aningen eller situation. Man kan undvika att köpa kemikalie färgat garn och att använda lavar i färgning. Vi har en enorm mängd flora att välja att växtfärga med, behöver vi verkligen använda arter som är på väg att dö ut? Man kan använda karamellfärg för att komma åt de ”jobbiga” färgerna så som rött och blått som kan vara svåra att få fram från växter. Det finns alternativ där ute!

Så det var mitt inlägg i debatten :). Jag känner på mig att det kanske kommer ett längre, mer filosofiskt, inlägg om rätt, fel eller mitt i mellan lite längre fram. Något att se fram emot 😉

Gröna tomater och rosa äpplemos

Ja det finns ju fördelar med att hösten är på väg. Det har varit en toppen sommar för tomater. Tomatplantorna har verkligen dignat med tomater. Men nu när dagarna blir kortare och det inte är så varmt så mognar inte tomaterna så bra. Vilket bara är härligt, för då kan jag med gott samvete göra inlagda gröna tomater. en av mina personliga favoriter.

Det är lite ovanligt och det är inte så många som har ätit det. Men jag lovar att när man väl har smakar inlagda gröna tomater så kan man inte sluta äta dem :).

Recept på inlagda gröna tomater

Gröna tomater
Ättika
Socker
Vatten
Salt
Hel muskot
Hel kanel
Hela kryddnejlikor
Glasburkar

Man börjar med att picka tomaterna med en gaffel eller tandpetare. Det gör att skalet inte spricker så mycket när tomaterna blir varma.

Sätt på en kastrull med lättsaltat vatten för att koka tomaterna.

Samtidigt kokar man ihop lagen. Lagen består av en grundsats inläggnings lag (1 del ättika, 2 delar socker och 3 delar vatten). Hur mycket lag man gör beror naturligtvis på hur mycket tomater man har. Jag hade en full pastakastrull och jag gjorde en satts på 3 dl ättika, 6 dl socker och 9 dl vatten. I det lägger man en muskotnöt, en kanelstång och ca 2 rågade msk hela nejlikor. Låt allt koka och dra sedan ner värmen så det sjuder.

När vattnet kokar lägger man i tomaterna. De ska koka i ca 5 min eller tills de ändrar färg och blir lite militärgröna (gröngula).

Sedan häller man av vattnet och lägger tomaterna i glasburkar. Försök att verkligen fylla burkarna.

Se till att lagen kokar och häll den sedan över tomaterna. Låt gärna kryddnejlikorna följa med, men se till att de stora kryddorna stannar i kastrullen. Det är bra om man får lag över. Spara överbliven lag och de stora kryddorna i kastrullen.

Lägg locken på burkarna men sätt inte fast dem. Låt tomaterna stå över natten i rumstemperatur.

Nästa dag häller man tillbaka lagen i kastrullen och kokar upp den igen (den kommer att skifta lite i grönt).

Låt lagen svalna helt och häll den sedan över tomaterna igen. Som förut är det bra om det kommer med några nejlikor i varje burk. Se till att fylla burken helt med lag. Sätt på locken ordentligt och ställ in i kylskåp eller jordkällare. De bör stå i två veckor innan man äter dem.

 

—————–

Jag har även hunnit med att göra årets första omgång med äpplemos. Tack vare fina röda äpplen så blev moset underbart rosa. Jag skrev redan förra året om hur jag gör äppelmos, det inlägget hittar ni här . Men här kommer ändå en bildkavalkad av årets stök 🙂

På onsdag blir det en till omgång med mos och då kommer jag förhoppningsvis även kunna torka lite äpplen och konservera lite päron med ingefära.